Hon tystnade och sjönk med slutna ögon och ett leende, fullt af salighet, utmattad ned på bädden. Med tårar lemnade Elisabeth den döende väninnan. Lugnt slumrade Virginia derefter i några timmar. Sorgligt betraktade modren sitt barns bleka, aftynade ansigte, hvaröfver dock nu ett drag af öfverjordisk salighet sväfvade. Hon bad en varm bön till lifvets och dödens Herre att få behålla sin älskling. Just då trängde en stråle af den nedgående solen in genom fönstret och föll på den sjukas anlete. Modren steg sagta upp och gick för att fälla ned rullgardinen, på det den älskade dottren ej måtte vakna, men hon hade redan gjort det, och då hon märkte modrens afsigt, bad hon svagt:
”Låt vara! det gör mig så godt att se solen.”
Modren gjorde, som hon bad och nalkades sängen. Med förundran varseblef hon den höga skära rodnad, som brann på dottrens kinder. Den återtände hoppet i hennes arma hjerta; men ack, detta hopp hade ingen varaktighet, ty redan dottrens första ord skingrade hela den bedrägliga villan.
”Mamma,” sade Virginia med matt röst, ”låfva mig att icke sörja alltför mycket, då jag är borta. Lifvet är ju så kort och fattigt, det förtjenar icke att saknas. Mycket bättre är att dö som ung, när känslorna äro varma och själen öppen för allt godt och ädelt; bättre är att dö medan man ännu ej saknas i lifvet. Du vet ej huru glad jag är att dö, huru litet tanken att lemna dig och er alla bedröfvar mig; ty jag vet, att vi om en liten tid se hvarandra åter. Derföre mamma, skall du med glädje se att ditt trötta barn får hvila, och i hvilan glömma alla sina sorger, ty också hon har haft sådana, ehuru hon doldt dem för dig, på det du ej måtte oroas af dem, och kanske också af en känsla mindre ren än den, nemligen af stolthet. Men vid grafven försvinner allt sådant, derföre vill jag också nu bekänna för dig, att den plåga, som tärt ditt barn, ej härrör af förkylning eller hvad du velat inbilla dig, utan dess rot sitter i hjertat och för djupt att någonsin kunna uppryckas. Om du vill känna dess namn moder, så vet, att den heter hopplös kärlek, och har du någånsin känt hvad den vill säga, så vet du för väl, att för den, i hvars hjerta den slagit rot, ingen räddning finnes unnan döden och grafven. Var då nöjd, att jag så snart slipper alla plågor och blir befriad från alla qval, som alstras af afund och svartsjuka i det arma, eländiga menniskohjertat.”
”O mitt barn, mitt arma, älskade barn!” var allt hvad modren under hjertslitande snyftningar förmådde säga, i det hon slöt dottren till sitt bröst.
”Arm! Säg icke så,” sade Virginia med ett öfverjordiskt leende. ”Jag är icke arm. O! jag känner mig så rik i din kärlek och i hoppet på ett lyckligare lif. Det enda som grämer mig är, att jag genom onödig sorg förstört detta; men Han, som är sjelfva barmhertigheten, förlåter väl hvad jag af kärlek gjort och brutit emot hans heliga bud; tror du det ej också min mor?”
”Säkert mitt barn; så hoppas jag.”
”Hoppas du? då är det bra, då är jag lugn och lycklig; ty hoppet låter icke på skam komma, heter det. Också en bön har jag till dig min mor: när jag är borta, så sätt en hvit ros på min graf, den är oskuldens och sorgens sinnebild, och på min graf betecknar den, att jag fallit offer för ett lidande, till hvilket ingen varit skulden. Dessutom älskar han denna blomma, och när han ser den prunka på grafven, skall han, om också ej annars, minnas henne, som sofver den sista sömnen djupt under dess rötter. Och nu till slut, låt mig tacka dig för all din godhet, moder, för den kärlek, hvarmed du öfversett alla mina fel! Måtte du lefva lugn och lycklig och väl minnas, men ej sörja och sakna din dotter, och måtte din sista stund bli så stilla som min!” Hennes ögon slötos och bröstet arbetade tungt ett ögonblick. I outsäglig ångest bad modren för sitt döende barn. Ännu engång såg dottren opp; hennes klara, rediga blick träffade den vid sängen knäböjande modren och ett leende fullt af kärlek och salighet flög öfver hennes anlete. Hon sträckte armarne emot den bedjande och stammade med bruten röst:
”Min mor! .... Elisabeth! ..... Rudolph!”
Detta ord var det sista. Armarna sjönko sagta ned, ögonen slötos för alltid och med en suck flydde anden ur sin jordiska hydda.