Just då bröt solen klart strålande in i rummet; men den belyste blott den afsomnade och modren, som under heta, qvalfulla tårar kastat sig öfver sin dotters lik. Sedan, liksom bedröfvad öfver denna syn, drog den hastigt bort och slocknade vid nattens ankomst.
Afskedet.
”Tänk någon gång, när dagens sol sig sänker
Och fiskarn sagta gungar hem från sjön
På den, som evigt, evigt på dig tänker
Och ber för dig till Gud så mången bön!”
Böttiger.
Virginia var borta. Hon hade gått den långa mörka vägen, som är så trång, att ingen återgång är möjlig. Redan framstucko några höstblommor på hennes graf, redan hade vinter och sommar vexlat på den, och tiden förbytt modrens bittra sorg till en stilla saknad, mildrad af hoppet att snart i en evig fröjd återse sitt barn. Hennes sista ord hade låtit täckelset falla från modrens ögon och hon såg nu klart källan till sin dotters lidande. Tyst i sitt hjerta förebrådde hon Elisabeth och Rudolph, som sin Virginias mördare, och denna aggande känsla födde en stor bitterhet emot dessa två, en bitterhet, som de voro långt ifrån att ana, hvarföre de äfven uppbjödo alla sina krafter att trösta den arma modren.
Under loppet af detta år hade Leonhards och Elisabeths förhållande till hvarandra tagit en ny rigtning. Med hvarje dag blef hon kallare emot honom och dock var hon undergifven, ja ödmjukt uppmärksam för hans minsta önskan. Den yttre känslan af pligt var det enda band, som numera förenade de båda makarna. Men detta band är skört, om ej kärleken gifver det styrka. Visst bildade äfven barnen en länk emellan dem, men äfven mot dessa, fordom så älskade varelser, var Elisabeth blefven likgiltig, kall och tvär, och de späda, träffade af denna förvandling, drogo sig från modren och slöto sig allt närmare fadren; ty han var aldrig kall eller ovänlig emot dem, tvertom tycktes de för hvarje dag bli honom allt kärare. De voro numera det enda, han egde på jorden och åsynen af dessa älsklingar var det, som uppehöll hans mod och lät honom tåligt hoppas och vänta på bättre tider. Men när dagar kommo och dagar gingo utan att någon förändring inträffade, när han såg Elisabeth allt mera aflägsna sig ifrån honom och barnen, såg dessa tillvexa och snart stora nog att begripa föräldrarnes förhållande, då vaknade bittra tankar i hans själ och han beslöt att gå, gå långt bort och aldrig återvända. Men huru kunde han för hela lifvet skilja sig från barnen? Ack hans hjerta upphörde att slå vid tanken, att de snart skulle glömma honom, eller om de mindes honom stundom, då anse honom för död, under det han i oändlig kärlek aldrig skulle upphöra att tänka på dessa, ur hans egen själ slitna varelser. Nej, han kunde icke lemna dem så för alltid; men taga dem med sig ville och fick han ej heller. Hans affärer, i början så blomstrande, hade nu på sednare år blifvit mycket invecklade och hotade honom snart med en fullkomlig ruin. Olyckor, motgångar och sorger hade tillsammans bidragit att göra hans undergång oundviklig. Likväl skulle han ännu kunnat rädda en betydlig del af sin egendom och gjorde det äfven; men denna del bestämdes åt Elisabeth, ty hon skulle aldrig lära känna fattigdomen; ensam ville han bära dess börda och afstå allt åt barnen och henne, genom hvilken han sjelf kommit i välstånd. Intet offer var så stort, att han ej velat göra det för henne, men att också försaka sina barns kärlek, dertill egde han dock ej styrka. Sedan han således betryggat Elisabeths framtid, behöll han för sig en liten summa. Med denna ville han uppsöka ett fremmande land och hoppades med Guds bistånd genom omtanka och drift snart föröka detta lilla kapital och derefter återvända och afhemta sina barn och föra dem till det nya hemmet bortom hafven. Sådan var hans plan, och endast hoppet, att se den engång förverkligad, uppehöll hans mod under de tysta förberedelserna till den stundande afresan, om hvilken Elisabeth hade ingen aning.
En afton, då allt redan för detta ändamål var iordningstäldt, satt Leonhard tankfull i ett fönster af det hus, som han snart skulle lemna och kanske för alltid. Sorgen hade trängt all bitterhet ur hans hjerta och blott med djupt vemod tänkte han på de långa år, under hvilka han kanske i ensamhet skulle framsläpa sitt ödsliga lif. Följande dagen ville han afresa, fartyget var redan segelfärdigt, och vinden gynnande; ännu samma afton skulle han om bord. Det återstod endast några timmar af hans vistelse i hemmet. Snart skulle han vara ute bland fradgande böljor, långt från de sina, som han kanske aldrig skulle återse. Denna tanke var sorglig. ”O hvad har jag gjort, att bli så hårdt straffad!” utbrast han klagande och en het tår föll ur hans manliga öga. Han lutade hufvudet i sina händer och gret länge tyst. Då hördes små snabba steg i rummet, ett par lena armar slogos kring hans hals och en barnröst frågade gladt: