”Hvar har du varit hela dagen, pappa?”
Leonhard såg upp, bredvid honom stod lilla Helena, som vid åsynen af hans tårfyllda ögon häpen slog sina små händer tillsamman och utropade förskräckt: ”Du gråter! Hvad är det, hvad har händt?”
”Ingenting mitt barn,” sade fadren, ”men om det skulle hända, att jag lemnade dig och fore bort för alltid, hvad skulle du säga derom?”
”Talar du om att lemna din Helena?” frågade barnet, bleknande vid blotta tanken på denna möjlighet.
”Ja jag talar derom.”
”O, det kan du icke vilja,” utropade hon med tårar i ögonen; ”du kan ej ha hjerta att lemna dina barn!”
”Nöden tvingar mig, Helena,” sade fadren allvarsamt, ”men vill du alltid med kärlek tänka på mig, då jag är borta?”
”Jo det vill jag; och hvarje dag skall jag och syskonen bedja för dig se’n du farit, på det Gud snart och lyckligt måtte återföra dig till oss. Icke sant: du dröjer ej länge, du kommer ju snart åter?”
”Och om jag skulle dröja länge, till exempel flere år, skulle du ej också då minnas din pappa, och bedja för honom, och påminna dina syskon om mig?”
”Visst skulle jag det. Vi glömma dig aldrig, ehuru länge du än må dröja. Men du blir ju ej borta så länge, du narras ju endast?”