”Nej, jag narras inte. Jag reser bort, men huru länge jag må dröja, vet endast Gud fader sjelf. Engång, om jag behåller lifvet, skall jag komma igen. Vill du då med dina syskon följa er far hvart han för er?”
”Gerna, gerna, om vi blott få vara hos dig, vår egen snälla lilla pappa.”
”Och du vill låfva att sålänge vara lydig emot din mamma?”
”Visst lyder jag henne,” sade barnet sorgligt, ”men icke håller hon så mycket af oss som du.”
”Hon håller visst af er, då ni äro snälla och lydiga,” sade fadren, som med en sorglig känsla åhörde barnets sista ord. Det föreföll honom så hårdt, att i den allt mera kallnande modrens vård öfverlemna sina barn.
”Elisabeth,” sade Leonhard samma afton till sin hustru, ”jag reser bort nu, och har kommit för att ta afsked af dig.”
”Hvart skall du resa?” frågade hon likgiltigt och utan att se upp från sitt arbete.
”Till Brasilien först, och hvarthän jag sedan hamnar, står i Hans hand, som styr våra öden. Och om jag aldrig återvänder och hvad som än må tilldraga sig, så besvär jag dig, vid minnet af allt hvad du fordom älskat, att vara huld och god emot våra barn, att vårda dem till själ och kropp, att bevara dem för frestelsen och synden, och, om du det gör, nedkallar jag himmelens välsignelse öfver ditt hufvud.”
”Leonhard, skall du bort?” frågade Elisabeth bleknande, och hennes röst darrade af sinnesrörelse, men han var sjelf för upprörd att ge akt derpå.
”Ja, jag skall bort,” sade han vemodigt och fattade kärleksfullt sin makas händer. ”Om jag gjort dig sorg, så glömm det och tänk ej ondt om mig, när jag är borta. Aldrig har jag med afsigt velat såra dig, dertill var du mig för kär. Och nu farväl! Ehvad som än må tilldraga sig, så glömm ej, att jag återvänder först efter tre à fyra år, eller kanske aldrig; att du är fri att handla så, som ditt hjerta inger dig.”