Vid dessa ord kysste han lätt sin makas panna och hon hvilade än engång, men blott en sekund, vid detta hjerta, som aldrig kunde kallna för henne. I den följande minuten slet han sig lös och störtade ur rummet. Elisabeth satt stilla, förkrossad qvar länge efter det han lemnat henne. Hon hade ingen redig tanke, annat än att ännu engång se honom. Denna tanke blef sluteligen en önskan så varm, att hon ovilkorligt störtade opp och ut. I en tunn drägt, med blottadt hufvud lopp hon i skumrasket genom gatorna. Hon såg ej de nyfikna blickarna, som riktades på henne, kände ej regnet, som störtade ned och genomblötte hennes kläder. I rastlös oro störtade hon framåt. Så kom hon till elfstranden just i det ögonblick en jagt full af folk lade ut derifrån. Det var sjöfolk, som foro till hamnen. Elisabeth var i begrepp att ropa dem tillbaka för att taga henne med sig, men en röst, väl känd, nådde hennes öra; det var hans röst, för hvars skull hon lemnat sitt hem. Hade han vetat, att den, han så högt älskade, stod honom så nära, att hon lemnat sitt varma hem för att i en ruskig höstqväll söka upp honom, då hade han haft en tröst med sig på vägen, men han visste det ej och derföre lyste ej en enda hoppets stjerna ned på hans ödsliga stig. Vid ljudet af denna fordom så kära stämma tystnade hvarje önskan i Elisabeths hjerta. Med spänd hörsel lyssnade hon och stirrade efter de farande, sålänge ännu ljudet af årtagen nådde hennes öra, och ännu länge, se’n allt tystnat, stod hon qvar på samma ställe och skulle kanske stått der hela den mörka höstnatten igenom, om ej en hand sagta fattat hennes och en bekymrad stämma talat bevakande ord i hennes öra.
”Hvad gör du här, älskade?” frågade Rudolph ängsligt. ”Det blir din död att vandra omkring så der klädd i detta väder. Kom hem med mig.”
Stum lät sig Elisabeth föras mot hemmet och först då hon i det lilla kabinettet stod framför honom, såg Rudolph den förstörelse, som herrskade öfver hela hennes varelse.
”Min Gud, hvad fattas dig?” utropade han förskräckt.
”Han är borta,” sade Elisabeth utan att ge akt på frågan, eller kanske snarare för att sålunda besvara den.
”Hvem är borta?”
”Leonhard. Han reste just nu till Brasilien och återvänder aldrig,” sade hon med en djup suck.
”Drömmer du?” sade Rudolph häpen.
”Gud gifve det vore så; men ty värr har jag sjelf sett honom fara.”
”Är det verkligen så?” inföll Rudolph och en onämnbar känsla af sällhet uppsteg dervid i hans bröst. ”Efter nu så förhåller sig, hvarföre skall du sörja? Vi äro ju nu fria.”