”Fria! Ack nej, nej. Tro inte att jag skulle begagna hans frånvaro för att slita de heliga band, som förena oss och för att med vanära hölja hans namn.”
”Se på mig Elisabeth, se huru mycket jag lidit och det allt för min kärlek till dig; och ändå tvekar du, om du skall taga detta steg, som kan bereda bådas vår sällhet och som han sjelf gjort så lätt för oss. Du älskar mig då ej.”
”Jag älskar dig, men du får ej fresta mig Rudolph. Mitt beslut står fast: jag blir din maka, men icke förr än han sjelf sökt sig fri ifrån mig, eller döden skiljt oss åt. Tills dess, låt oss vänta med tålamod.”
”Och vi få kanske vänta hela lifvet igenom?”
”Hvad gör det? Bli vi ej förenade i detta lif, så bli vi det i ett annat, och då skola vi bli så mycket lyckligare.”
Rudolph knotade, han ville ej vänta så länge, men med en blick af förebråelse lemnade Elisabeth honom.
Frestelsen.
”Inled oss icke i frestelse!”
Det var afton. Snön låg åter utbredd öfver den frusna jorden, månan strålade åter lika klar som i vår berättelses början och stjernorna tindrade lika herrliga öfver det goda ... som då. Vintern var åter inne. Några veckor hade förgått, se’n Leonhards afresa, men minnet deraf lefde lika varmt i Elisabeths hjerta och uppväckte der en bitter, aggande smärta, ett qval som var outsägligt. Denna afton återse vi henne sittande vid sitt yngsta barns vagga. Den lilla hade varit mycket sjuk och i dag särdeles svag och kirrig. Nu slumrade hon stilla. Det var en njutning för modershjertat att se hennes ro nu efter så myckna plågor. Med innerlig ömhet betraktade Elisabeth detta lilla hufvud så likt honom, som flytt för hennes skull, och heta tårar rullade långsamt ned öfver de bleka kinderna vid detta minne; det var tårar öfver egen ohjelplig svaghet.
I detta ögonblick nalkades henne någon. Elisabeth såg hastigt opp, bredvid henne stod Rudolph. Hans blick var glad och strålande, men när den mötte hennes tårfulla, blef han plöttsligt allvarsam.