”Hvad står på,” frågade han ömmt, ”är den lilla värre i afton?”
”Nej, tvärtom.”
”Nå hvarföre gråter du då? snarare borde du då glädja dig, ty nu kan du ju i morgon delta i slädpartiet till K..., du kan bli min moitie, hvilket jag så innerligt hoppats.”
”Ack kan jag, bör jag väl lemna den lilla? Nej, nej, jag måste bli hemma och vårda henne.”
”Hon är ju bättre; hvad vård behöfver hon då som ej andra kunna ge henne?”
”Men jag får ingen ro, om jag lemnar henne. Och Rudolph, hvad skall verlden säga derom?”
”Du vill icke komma,” sade han med mörk blick, ”du älskar mig ej, vill ej uppoffra något för min glädje, då du kan framkasta dylika hinder. Hvad bry vi oss om verlden och dess domar? Må den fritt fördömma oss, den känner oss ej.”
”Men mitt barn, Rudolph! Om jag ej aktar verldens omdöme, så bör jag dock akta mitt eget hjertas, och det ropar högt att jag ej skall lemna henne.”
”Du älskar mig ej,” sade han bittert och steg upp för att gå, ”jag arme dåre som skulle tro en qvinnas eder. Du har aldrig älskat mig, eljest uppoffrade du mig ej för en barnunges skull.”
”Rudolph säg icke så, jag älskar och har älskat dig grufligt. Men betänk, att detta barn är mitt och att det är mig lika kärt.”