”Då vill jag icke fråga efter din kärlek,” sade han med ett hånfullt leende. ”Jag vill icke täfla om den med dessa barn, som äro dig kära för det de äro hans, ehuru du många gångor svurit, att du numera älskar blott mig.”
”Jag har svurit sannt; men jag älskar också dem. Du känner ej modershjertat, som är i stånd att uppoffra allt för sina barn.”
”Jo jag känner det nu och finner, att det kan uppoffra äfven sitt kärleksföremål, och det blott för en nyck som skall heta ömhet för barnen. Derföre är det bäst att den försmådde lemnar rum åt de mera älskade, de lyckliga.”
”Gå ej,” sade Elisabeth och qvarhöll ångestfullt den bortgående, ”lemna mig ej så. O, jag älskar dig så varmt och vill uppoffra allt för dig.”
”Vill du komma i morgon?” frågade han nästan sträft.
”Ja jag kommer, jag gör som du vill, allt hvad du vill, bara du inte är ledsen.”
”Tack du goda,” sade Rudolph innerligt och slöt den älskade till sitt hjerta. ”Förlåt alla obetänksamma ord jag nyss yttrade och glömm dem. Det var min varma, men fruktande kärlek som framkallade dem.”
Man undrar kanske öfver det tålamod, hvarmed Elisabeth emottog Rudolphs förebråelser, men den som det gör, känner ej huru mild och tålig den qvinna blir, som i sina egna ögon sjunkit, ehuru hon i sjelfva fallet bibehållit sig ren och skuldfri. Känslan af egen skuld gör en själ, ännu oförderfvad, mild och undseende emot andra, och en varelse som, om också oskyldig, likväl ser sig utesluten från verldens aktning, hvilken så många mera brottsliga ega, den stöter ej så gerna ifrån sig de få hjertan, som ännu äro henne tillgifna, om äfven de stundom äro orättvisa.
Ensam blefven, försjönk Elisabeth i djupa sorgliga tankar. Hon stridde mellan pligt och kärlek. Ogerna lemnade hon sitt barn och ogerna ville hon vägra den älskade att uppfylla hans bön. Heta tårar fuktade hennes kudde under nattens ensliga timmar, och då hon om morgonen, efter en kort slummer, vaknade, var hon ännu obeslutsam. Hon steg sagta opp och smög till vaggan, der den lilla låg under stilla qvidande; men vid modrens åsyn tystnade all klagan, hon smålog och räckte ut sina små armar. Med en känsla af ånger slöt henne Elisabeth till sitt hjerta. ”Nej, jag kan ej lemna dig,” sade hon.
Några timmar sednare skickade hon bud till Rudolph, af innehåll att hon ej kunde komma med på slädpartiet, att hon beslutit stanna hemma hos den sjuka. Samma bud medförde följande ord, skrifna i hast och med synbar rörelse: