”Du vill icke komma. Välan! välj mellan honom och mig. Kl. 3 afhemtar jag dig, eller — emottag min dom.”
Elisabeth vacklade åter. ”Jag måste följa honom,” utbrast hon ångestfullt, och gick att göra sig färdig till afresan.
Kl. 3 stannade en vacker kasansk släda, dragen af tvenne glänsande svarta hästar, framför porten till Lindmarkska huset. Rudolph sprang ur och in i huset, men på trappan mötte han Elisabeth, redan färdig. Han tryckte tacksamt hennes hand, hviskande: ”tack,” och förde henne till slädan. Ett gällt och hjertslitande barnrop skallade efter dem, dervid Elisabeth ångestfullt bortvände hufvudet. Likväl satte hon sig vid Rudolphs sida i den eleganta, beqväma slädan, lät med tålamod svepa kring sig den varma björnhudsfällen, såg alla de tusende omsorger, Rudolph hade för hennes beqvämlighet, under tystnad, och då ändteligen de otåliga, frustande hästarne fingo sträcka af, suckade hon djupt och kände tyngden i sitt bröst lättad af färden på den klara vinterdagen, i dess rena luft.
Med en hemlig känsla af triumf såg Rudolph det tysta qval, som fyllde Elisabeths hjerta, såg att hon lidit och stridit mycket, innan kärleken till honom vunnit seger öfver hennes pligter, och denna erfarenhet gjorde honom glädje, ty den visade honom huru mägtig hennes kärlek var. O, männer, männer, edert hjerta är dock ett hem för allt hvad egoism heter; I kunnen för er egenkärlek uppoffra dens hela sällhet, som I älsken. Ve eder, ty en sådan orättvisa bär aldrig god frukt!
Elisabeth satt tyst och sorgsen vid hans sida. Hon tänkte med grämelse på sitt barn, som vid hennes bortgång upphäfde rop af saknad och smärta, hon förebrådde sig bittert att ha lemnat henne. Den snabba färden med klingande bjellror, den rena luften och åsynen af det vackra, snöhöljda landet, som låg så glimmande i solens strålar, skingrade omsider hennes hjertas vemod, åtminstone till en del, och då de, efter en timmas färd, just i solnedgången, anlände till K..., der en bal var arrangerad, var hon blefven nästan glad.
K... var en stor herrgård, hvars förre egare, en person med underbara öden, sålt den till en högre tjensteman i V... som ej sjelf bebodde stället. Egendomen, äfvensom det stora huset, vårdades af en gammal inspektor, som egde flere fullvuxna döttrar och medelst löfte, att dessa skulle få deltaga i dagens nöje, förmåddes gubben att upplåta hufvudbyggnaden till ballokal. Han lät således putsa och elda de gamla rummen, som nu, fullt upplysta, gåfvo en rätt treflig anblick.
Sedan alla aflagt sina öfverplagg, spelade orkestern upp en liflig vals. Sällskapet, gladt och upprymdt af färden, var synnerligen dansstämdt. Äfven Elisabeth kände sig ovilkorligt lifvad och smålog, då hon hörde de lifliga tonerna. Nu som fordom omringades hon af dansörer, som täflade om att få en dans af henne, men Rudolph var ej bland dessa, ty se’n sin olyckliga sjukdom hade han icke dansat ett steg. Elisabeth var snart helt och hållet betagen af dansen, hon tyckte om den, den lät henne glömma alla qval och sorger. Lätt och behaglig sväfvade hon ikring, hennes hvita drägt harmonierade väl med det bleka, fina ansigtet och den nästan alabasterhvita, så oändligt väl formade nacken och skuldrorna. Betagen betraktade henne Rudolph, han kunde icke skilja sina ögon från den intagande gestalten, så etherisk, så sväfvande. Lutad i hörnet af en soffa, satt han känslolös för allt annat, blott med blicken följande hennes minsta rörelser; och då hon trött och yr smög sig ur danssalen för att i ett annat rum söka hvilan, åtminstone på en kort stund, lemnade äfven han sin plats.
Uttröttad kastade sig Elisabeth i en fåtölj i ett af de mest aflägsna rummen, dunkelt upplyst af en lampa, vid hvars sken hon varseblef på en säng, ett äldre fruntimmer djupt inslumrad. Här var det så lugnt och svalt, så ljuft att hvila. Elisabeth lutade sitt feberglödande hufvud i handen och sökte reda sina förvirrade tankar. En varm kyss på hennes höga panna lät henne spritta hastigt opp.
”Blif ej förskräckt,” sade Rudolph i det han slöt henne i sina armar, ”det är ju jag, din älskare, din Rudolph, som har sökt upp dig, för att säga huru mycket han älskar dig, du bleka, sköna engel!”
”För Guds skull Rudolph,” bad Elisabeth förskräckt, ”var tyst, man kunde ju höra dig!”