”Och må man höra mig, må hela verlden höra, att du är en engel, och den skall ej kunna jäfva mitt vittnesbörd. Huru skön är du icke i dag också, huru älskvärd, huru behaglig! O, att jag kunde kalla dig min!”
”Rudolph, låt mig gå,” sade Elisabeth och sträfvade förgäfves att göra sig lös från hans omfamning; ”tänk om någon skulle komma!”
”Det är just denna jemna fruktan som plågar mig,” sade Rudolph häftigt. ”Vår kärlek är så ren, så kysk, och ändå skola vi dölja den, och ändå skall den i verldens ögon vara syndig och oren. Det kunde vara annorlunda, vi kunde vara fria och lyckliga, blott du ville.”
”Tala ej derom; låt denna sak vara, den upprör oss endast.”
”Nej jag vill tala derom så länge, tills ditt marmorhjerta veknat. Huru grym är du ej Elisabeth, som så plågar oss begge, ty äfven du lider, det vet jag, af denna dolda kärlek, och den kunde så lätt bli ett band, som vi ej behöfde dölja. Hvarföre då dessa strider, denna tvekan, om du älskar så, som du sagt?”
”Emedan en aning säger mig, att om jag bryter dessa band, som förena mig med en annan, jag då aldrig kan bli lycklig på jorden; att då först vore jag helt och hållet förkastlig. Derföre vill jag vänta tills han förskjuter mig. Det kan ej dröja länge, och jag förtjente ej bättre.”
”Tro mig, han gör det aldrig,” sade Rudolph med mörk blick.
”Och om han ej gör det, så vill jag vänta, lida och hoppas,” sade Elisabeth ödmjukt och undergifvet.
”Ja hoppas, hoppas, tills vi läggas i grafven. Ack Elisabeth, var ej så hård, så hjertlös! Förbarma dig öfver din Rudolph! Se huru jag blifvit förändrad, hur jag plågats och lidit. Tror du, att jag, med denna brinnande längtan, denna oupphinneliga trånad i mitt hjerta, kan lefva länge? Vill du mörda mig, vill du med din hårdhet långsamt martera mig till döds? Jag är stolt, jag har aldrig anropat någon menniska om medlidande, men vid dina fötter tigger jag nu derom. Var barmhertig och uppoffra ej vår lycka för en tom skuggbild. Lifvet är så kort; låt oss ej förspilla den sällhet, det har att bjuda oss; låt oss njuta den, låt oss vara lyckliga.”
Han hade böjt knä för den älskade. Tårar glänste i dessa ögon, vanligen så skarpa, men nu så milda och kärleksfulla. Elisabeth såg på honom, såg huru dessa drag, fordom så vackra och manliga, nu bleknats och blifvit föråldrade, och det allt för hennes skull. Denna syn trängde till hennes hjerta som ett stygn och gjorde det vacklande. Rudolph såg hennes strid; den gladde honom. Med melodisk lockande stämma talade han om sin kärlek, om den sällhet, som skulle bli båda deras lott och sade sluteligen: ”Bäfva ej för svårigheterna, som denna skiljsmessa skulle medföra; burna af oss båda, bli de icke tunga. Säg blott ja, och jag skall bestyra om allt.”