Elisabeth var besegrad. Hon sjönk till hans bröst och hennes läppar öppnade sig för att framhviska det förrädiska ordet, då i detsamma en sträng röst yttrade: ”Elisabeth!”
Hon spratt häftigt till och Rudolph sprang upp. I dörrn stod Ferdinand. Med mörk blick betraktade han det brottsliga paret. ”Min onda genius,” mumlade Rudolph och Elisabeth vände sig ångestfullt bort.
”Du måste följa mig,” sade Ferdinand i det han nalkades och fattade hennes hand.
Elisabeth steg darrande opp, men Rudolph ställde sig i vägen för dem, i det han hånfullt sade: ”Jag ville gerna veta, med hvad rätt min herre begagnar denna dictatoriska myndighet emot detta fruntimmer?”
”Med en rätt, som ej rör er,” sade Ferdinand lugnt.
”Jag ville se den, som efter ett sådant svar onäpst undsluppe mig,” sade Rudolph bleknande af vrede och gick hotande emot honom.
”Kom mig icke att glömma hvem jag är!” sade Ferdinand kallt, ”tvinga mig icke att uppenbara händelser, som tids nog skola bli bekanta för denna olyckliga” — han visade härvid på Elisabeth som känslolös sjunkit på en soffa, — ”låt det vara nog, att jag säger, det hon måste återvända till sina barn.”
Med dessa ord tog han Elisabeths arm och ledde henne bort med sig. Vid trappan stod en släda, förespänd med en löddrig häst. De satte sig uti och foro obemärkta bort.
Isfarten.
”Så ila de fram på den glatta ban,