Men under dem lurar den falska Ran.”
Tegnér.
Vi gå nu ett par timmar tillbaka i vår berättelse.
Elisabeth lemnade sitt hem och sina barn i tjenstefolkets vård, då hon for till K... Det yngsta var sjukt och gret och klagade utan uppehåll, Helena hade gått till en liten väninna och Otto var således ensam lemnad. Det blef honom för tungt att sitta allena i den tysta qvällen och han beslöt att också roa sig. Obemärkt smög han således ut med sin lilla kälke och gick att söka ett par kamrater från granskapet för att tillsammans med dem åka kana utför de branta, glatta elfstränderna. Han hade ej funnit de sökta kamraterne hemma och begaf sig ensam ut i skymningen. Luften var klar, men mild och behaglig och han kände ingen fruktan. Isen var så glatt, kälken så lätt och det var så innerligen roligt. Otto vandrade så småningom från stranden längre fram på isen. Framgången gjorde honom djerf och vågsam; han begaf sig allt längre och längre. Varm och ifrig glömde han att tiden led, att han var långt kommen från hemmet, att det mörknade allt mera och att han befann sig helt allena på isen. På en gång bemärkte han, att den brakade och knakade under honom, men innan han, stel af förskräckelse, hann att fly, brusade vågorna rundt ikring honom och han sjönk med kälke och allt i en öppen vak. Den olycklige hade fallit ned i en öppning, som färgare nyss förut begagnat, men som sedermera tillfrusit, ehuru isen ännu var så svag, att den ej bar ens denna lilla tyngd. Med ett hjertslitande ångestrop sjönk han i det kalla vattnet, der vi nu måste lemna honom ett ögonblick, för att se oss om efter en räddare.
Denna dag kände Ferdinand en oändlig längtan till .... Han hade på länge icke sett Elisabeth och han ville nu så gerna träffa henne, det var en osynlig magt som drog honom till .... Denna dragning blef sluteligen så stark, att han ej kunde motstå den. Tidigt på eftermiddagen lät han spänna för sin bästa häst och satte sig i slädan. Hastigt tillryggalade han de fyra milen, som lågo mellan hans hem och .... Det gick så lätt på det klingande föret. Stum satt Ferdinand och blickade upp till de klart tindrande stjernorna i den mörknande qvällen. Han tänkte på Elisabeth, på Leonhard och Rudolph och hans tankar voro ej glada. Vägen gick nu nere på elfven. På en gång nådde ett gällt nödrop hans öra.
”Stanna!” ropade han till drängen, som satt fram i slädan och körde; ”hörd du nödrop?”
”Nej herre!” svarade denne lugnt, i det han höll inne hästen.
I samma ögonblick hördes det åter, men svagare.
”Hörde du ej nu heller?” frågade hans herre.
”Jo, sannerligen, tror jag icke att det är ett barn, som håller på att drunkna.”