”Nå så kör då, så mycket hästen orkar springa, åt det hållet, derifrån ropet höres.”
Den snabba trafvaren satte af i sträckande fart. Ropet kom allt närmare, ehuru det blef svagare. På en gång stannade hästen och ville ej gå längre.
”Hvad kommer åt djuret? piska på det!” ropade Ferdinand.
”Jag har så gjort, men han går ej framåt; isen är väl så svag, att den ej håller längre.”
”Nå låt vara då!” sade Ferdinand, i det han hoppade ur slädan. ”Kanske vi re’n äro nära det arma barnet.”
I samma ögonblick hördes åter, såsom svar på hans ord, ett svagare rop helt nära. Ifrigt skyndade Ferdinand framåt, men vid hvarje steg, han tog, brakade isen och blott med yttersta möda kunde han försigtigt skrida längre utan att falla in. Slutligen stod han vid den öppna vaken. Här syntes intet och på en stund hade äfven alla nödrop upphört. Vid stjernornas skimmer varseblef han dock ett föremål, som flöt på vattnet. Efter mycket bemödande lyckades det honom att få fatt derpå och, då han bringat det upp från vattnet, såg han, att det var en kälke, vid hvars ena mede en liten gosse ännu höll sig krampaktigt fast, ehuru han var stel och orörlig. Full af glädje återvände nu Ferdinand med sin räddade skatt till slädan, och det lyckades honom att utan något äfventyr, ehuru med stor fara, finna den på samma ställe, der han lemnade den.
”Kör på, kör på!” ropade han sättande sig i slädan.
Det bar av i svindlande far. Omsorgsfullt svepande sin pels kring det våta och stela barnet, satt Ferdinand tankfull och ängslig, tryckande den lille okände till sitt varma hjerta. Han ville föra barnet till Elisabeths boning och med tillhjelp af en ditkallad läkare söka återbringa honom till lifvet. Sedan skulle han återföra den räddade till de tacksamma och bedröfvade föräldrarne.
Snart stannade slädan vid trappan till det hus, dit han ämnade sig. Med sin börda på armarna sprang han uppför trappan och in i huset. Till den första, han mötte, ropade han: ”skaffa hit en läkare!” och störtade så in i ett rum. Här lade han den räddade ned på en bädd och kastade en blick på de små, bleka dragen. O himmel! de voro honom väl bekanta, det var ju Leonhards och Elisabeths barn, med ett ord, lilla Otto. Häpen betraktade honom Ferdinand och ville ej tro sina egna ögons vittnesbörd; men då han sansat sig, började han med all ifver försöka alla de mest brukliga medel till drunknades vederfående, ehuru utan någon framgång, och på hans ifriga frågor till den snart anlände läkaren, svarade denne efter en stunds tyst undersökning: ”Man kan väl icke säga, att det är omöjligt att han kan återfås till lif, ty för vår Herre är allt möjligt; men mig tyckes som vore alla försök onödiga.”
”Det vore förfärligt!” utbrast Ferdinand förskräckt. ”Gif dock ej allt förloradt, herr doktor, utan försök det yttersta. Men hvar är er fru?” frågade han de häpna och gråtande pigorna.