”Hon är på slädpartiet,” svarade den modigaste af dem.
”Och ni hafva så illa vårdat barnen under tiden,” sade läkaren strängt, ”att en nu ligger död här. Kanske det ej är bättre med de andra heller. Hvar är Helena, och huru mår den sjuka?”
”Hon var mycket orolig straxt efter det frun reste,” svarade sköterskan, en äldre, något döf qvinna, ”och tycktes ha plågor, men efter en stund blef hon stilla och har nu sofvit i några timmar rätt godt.”
”Ett godt tecken!” sade läkaren i det han gick i nästa rum och med ett ljus nalkades vaggan, der den sjuka slumrade lugnt och stilla. Han tog sagta bort det lätta täckelset, som var kastadt öfver barnets ansigte och lyste på henne. Hon var hvit som marmor och en blåaktig färg var utbredd öfver läppar och ögonlock. Förundrad lade läkaren handen på hennes hjerta; det slog ej mera. Hon var död!
Nedslagen gick han tillbaka till den andres dödsbädd. Tyst undersökte han honom. Derefter sade han till Ferdinand med en röst, som darrade af sinnesrörelse: ”Ett hårdt slag kommer att drabba fru Lindmark, ty förgäfves äro alla försök att återkalla honom till lifvet, och också en annan har dödsengeln röfvat ifrån henne.”
”Är också den andra död?” frågade Ferdinand med stapplande röst.
”Ja,” sade doktorn och torkade en tår ur de ögon, som voro så vana vid denna verldens elände. ”Man måste varsamt bereda henne derpå, hon är ej af dem, som lugnt kunna bära sådana olyckor.”
”Jag reser genast efter henne,” sade Ferdinand ifrigt och gjorde sig beredd till färden. ”O min arma Elisabeth, måtte jag skonsamt kunna meddela dig denna underrättelse.”
Han afreste. Huru han fann Elisabeth, känner läsaren redan.