”Tro ej glädjen! O jag såg ett tjell
Der han bott från morgon intill qväll:
Tro ej den! Han ilar innan kort
Bort, bort.”
Böttiger.
Stumma tillryggalade Elisabeth och Ferdinand vägen mellan K... och staden.
Ofta var han i begrepp att för henne i skonsamma och milda ord tillkännagifva hvad hon hade att förvänta sig vid sin hemkomst, men alltid studsade han tillbaka, då han ville bryta den djupa tystnad, som herrskade emellan dem. Han beslöt att vänta, tills Elisabeth sjelf skulle bryta den, men hon satt stum och, som det tycktes, död för allt, vid hans sida. De nalkades snabbt allt närmare hemmet; redan åkte de in i staden. Nu gick det ej längre an att tiga.
”Elisabeth,” sade Ferdinand mildt och sorgligt, ”jag måste bereda dig på en stor förlust. Du finner ej allt och alla, som du lemnade för några timmar sedan.”
Elisabeth satt tyst och orörlig. Hon tycktes icke hört eller fattat hans ord.
”Två af de dina hafva blifvit kallade bort af Honom, som är herre öfver lifvet och döden. Måtte du med den undergifvenhet, som höfves en christen, bära detta svåra slag, och påminna dig, att det ej är för alltid vi skiljas här, utan blott för några få ögonblick och att om vi hoppas och tro på vår helige religionsstiftare, så bli vi sluteligen alla förenade i en salig fröjd.”