”Elisabeth, min älskade! Hvad går åt dig?” sade han och nalkades, ömmt fattande hennes händer. ”Jag är ju din älskare, din Rudolph; vill du ej se mig, eller känner du mig ej mera?”
”Visst känner jag dig,” frampustade hon svagt och slet sig med förtviflan lös från honom. ”Visst känner jag dig, du dubbla mördare. Se här ditt verk,” och med vild ifver visade hon honom de båda liken, ”se hvad du gjort mig skyldig till genom dina djefvulska frestelser! Var det ej nog att du röfvat mitt lugn, min husliga sällhet, drifvit min make i landsflykt, förstört hela min både jordiska och eviga framtid? Skulle du ännu dertill tvinga mig att bli mina egna barns mörderska?”
”För Guds skull sluta,” utropade Rudolph förskräckt, ”sluta och hör mig!”
”Nej, jag vill icke höra dig,” skrek Elisabeth vildt, ”du frestare, du djefvul i menniskogestalt! Till huru mycket ondt har du ej förledt mig? O, jag var så förtrollad, jag älskade dig så högt och har blifvit grufligt straffad för min synd och svaghet. Men nu, nu se’n jag sett dessa kära varelser döda, nu är mitt hjerta förvandladt, nu hatar jag och afskyr dig lika mycket, som jag fordom älskat dig. Gå derföre bort! Gå, lemna mig! Fåfänga äro alla frestelser numera; gå nu, se’n du sett ditt verk, och fröjda dig öfver din framgång!”
”Hvem anser du mig för?” sade Rudolph djupt sorgsen. ”Hvilken barbar tror du mig vara? O Elisabeth, fördöm mig ej så, jag älskar och har älskat dig så varmt, förskjut mig ej nu så oskyldigt! Jag har kanske ej handlat rätt, har stundom varit hård och egoistisk emot dig, men dertill har min innerliga kärlek varit orsaken, ej en låg herrsklystnad.”
”Jag känner dig, känner väl denna ormtunga; men den frestar mig fåfängt numera!” sade Elisabeth bittert. ”Gå då, som jag sagt! Gå och låt mig vara ensam med min sorg!”
Rudolph ville ännu dröja, men Elisabeth gaf honom en blick så full af vild förtviflan, att han med furien i hjertat störtade ur rummet. Han slog sig vildt för pannan och sade med af förtviflan stelnad röst: ”Hon är förlorad för mig och således har jag intet hopp på jorden.”
Elisabeth åter sjönk efter hans bortgång högt gråtande ned öfver de båda liken och sade med hjertslitande ömhet i det hon kysste dem: ”Er, endast er tillhör numera mitt hjerta.”
Så fann henne Ferdinand några timmar sednare, liggande magtlös och orörlig öfver dödsbädden.