”Allt går väl och lyckligt bara man fruktar
Gud!”
Fru H...
Månader gingo förbi. Elisabeths sorg hade rasat ut i vild häftighet och efterlemnat ett doft, dvallikt, men icke mindre förtvifladt lugn. Tyst och orörlig satt hon mången vinterqväll, långt in på natten på barnens grafvar, och återvände först, när kölden stelnat hennes lemmar, eller en häftig hunger rasade i hennes inelfvor. Hennes fordom så herrligt blomstrande gestalt var blefven mager och hopfallen, liknande mera ett benrangel än en menniskokropp. Det gullgula lockiga håret nedföll nu oordnadt kring det bleka, affallna anletet, och ur de numera lugna, högblå ögonen, sköt stundom en blick så djupt sorgsen och vemodig, ja förtviflad, att den kunde locka tårar ur deras ögon, som sågo den.
Rudolph hade undvikit Elisabeth, se’n det sednast skillrade mötet, men lik den fördömde, som sorgsen irrar kring porten af det paradis, derifrån han blifvit utesluten, så omgaf han nästan stundeligen den så högt älskades boning, ehuru han ej vågade visa sig för hennes hårda, förebrående blick. Ferdinand åter tillbragte sin mästa tid hos Elisabeth. Det gjorde honom så ondt, att se henne lida, men det var dock en ljuf tröst att se, det hon med hvarje dag blef honom allt mera hängifven; han och lilla Helena voro de enda menniskor, hon tålde se. Hennes stilla, ehuru djupa sorg, gjorde att han ännu icke misströstade om hennes sällhet på jorden; ty han hoppades och trodde så gerna, att hon ej gjort sig helt och hållet ovärdig den, och ännu en gång gjorde han i sitt hjerta ett heligt löfte att söka befrämja den, och att lefva för att bli hennes och hennes barns beskydd och stöd, om de aldrig skulle återfå honom, som ensam hade rätt att vara det. Och äfven detta hoppades han. För det närvarande önskade han ej annat än att kunna förskingra den djupa sorg, som nedtryckte Elisabeths sinne och att öppna det för bönen och hoppet, för det högre hopp, som så skönt lefde i hans eget hjerta. Han kände dock menniskohjertat så väl, han ville icke påskynda och förstora dess strider, utan se’n kampen var slutad, ville han framträda med den enda sanna trösten och draga det trötta, utmattade hjertat till Gud, öfvertygad, att det då, svagt och eländigt, skulle med innerlig kärlek fly till den hamn, der det allena i lugn skulle få hvila sig efter alla sorger och strider. Derföre såg han med glädje, att hon med hvarje dag lugnades allt mera, och vid denna syn stärktes hans hopp.
Våren var åter inne och blommorna framstucko redan på grafvarne, då Elisabeth en afton sent återvände från kyrkogården. Hon var mild och stilla, men klara tårar tillrade nedför hennes kinder. De voro de första på länge. Ferdinand såg dem, de och hennes milda väsen gaf honom hopp och mod att börja sitt tröstearbete.
”Hvarföre gråter du?” frågade han vänligt deltagande.
”Jag gråter af sorg och glädje,” sade hon stilla; ”af sorg, ty jag kommer från deras grafvar, som genom mitt förvållande dött så unga; af glädje, ty äfven der såg jag ett bevis af den trogna tillgifvenhet, hvarmed du alltid omfattat mig och de mina.” Vid dessa ord visade hon honom en hvit, ovanligt vacker och stor nejlika, den hon bar vid sitt hjerta.
”Se här,” fortfor hon, ”denna har du satt på deras graf. Också dertill sträckte sig dina ömma omsorger. Du är så ädel Ferdinand, så god; huru skall jag fullt kunna tacka dig?”
”Detta pris förtjenar min lilla välmening i sanning icke. Men om du vill bevisa på något sätt din tillgifvenhet emot mig, så stöt ej med köld bort den innerliga bön, jag har att göra dig!” Med dessa ord fattade han varmt hennes hand och såg henne bedjande i ögat.