”Och den är?”
”Den är, att du ej måtte sluta ditt hjerta för den tröst, som kommer från höjden, att du ej förtviflar, ty allt skall bli bra och förlåtet, blott du med lefvande tro kastar dig, så syndig du är, i din Frälsares armar; men om du det ej gör, om du misströstar och tviflar, då skall du alltid förbli olycklig, ingen fröjd skall då mera finna väg till ditt hjerta, ty du är den ovärdig genom din otro.”
”Men, huru vill du att jag skall hoppas? Jag har ju så djupt försyndat mig emot Herrens bud. Skall jag också kunna finna nåd?” sade Elisabeth sorgsen och ödmjuk.
”Det skall du,” sade Ferdinand med lefvande öfvertygelse, ”blott du fast tror och hoppas derpå. Din synd är stor, men Jesu förtjenst är mycket större, ja så stor, att den räcker till att betäcka all verldens skulder, huru gräsliga de än vara må, om man blott i ödmjukhet sträcker sina händer derefter, med varmt och innerligt hopp.”
”O jag ville gerna tro dina ord, men jag kan ej!” suckade Elisabeth.
”Du kan, blott du ej misströstar, blott du väntar med tålamod. Icke kan man så hastigt fatta tron eller komma från mörker till ljus. Man måste småningom ledas dertill, och det går stundom mycket långsamt, men man skall ju vänta på mycket mindre, hvarföre skulle man då ej göra det på en sällhet, så stor som den Guds barn åtnjuta? Hoppas, bed och misströsta ej, så skall du med Guds nåd bli hulpen. Jag skall läsa något lugnande för dig om du så vill?”
”Ack ja, gör det!”
Ferdinand tog upp ur sin ficka nya testamentet, hvilket han, såsom en sann herrans apostel, ständigt bar på sig och började med mild och sagta röst läsa Johannes evangelium. De heliga orden funno väg till Elisabeths hjerta och spredo der en fläkt så mild, som hon ej på länge kännt. Med klarnad blick lyssnade hon till denna skrift, så underbart ljuf och tröstande, och hon kände dervid nästan lugn och frid, och då Ferdinand sent slutade sade hon varmt: ”tack!”
Men ack, efter denna tid kom åter långa stunder af ofrid och smärtsam förebråelse, stunder, på hvilka hon ingen ro fick, utan städse jagades ikring af sitt osälla samvete.
En afton satt hon åter på grafven. Det var långt lidet på våren. De höga åldriga träden på kyrkogården stodo i full pragt och i deras lummiga kronor slog nordens näktergal sina mildt melankoliska toner, toner så veka, så ljufva, som skulle de varit en helsning från höjden, af de själar, hvilkas jordiska omklädnad här under den gröna torfvan slumrade lugnt, tills tiden kommer att stå upp igen. Hög och vördnadsbjudande reste sig den gamla kyrkan, lik en moder midt ibland sina barn, omgifven af hundradetal af grafkors. Solens strålar föllo brutna genom trädens kronor på de höga, hvälfda, med små rutor i bly inlaggda fönstren, och förgyllde dem, så att de tindrade med en glans, som om tusende ljus strålat i helgedomen. Det gör ett oändligt stort och djupt intryck att se en kyrka, omgifven af grafvar. Nutidens bruk har väl skiljt dem ifrån hvarandra. Man föregifver hvarjehanda såsom orsaker dertill; men mig synes såsom borde ingen enda af dem vara gällande. Visst säges det vara skadligt för helsan att midt i en stad ha en begrafningsplats; men månne vår tid föröfrigt iakttar hvarje medel, som kunde bidraga att förlänga lifvet? Och månne ej våra vördnadsvärda förfäder lefvat vida längre än vi, ehuru de hade sina grafvar i sjelfva kyrkorna. Detta bruk vill jag ej försvara, ty äfven jag önskar engång att hvila under Guds öppna himmel, betäckt af den grönskande jord, jag så mycket älskar, och hvem är, som ej önskar att en solstråle må leka bland blommorna, som smycka hans graf? Det är blott bruket att skilja grafvarne från kyrkan, som förefaller mig motbjudande, ty äfven på landet har man gått så långt, att man blott för att få dem åtskilda, anlagt begrafningsplatser några steg från kyrkogården. Här åtminstone kan man ingen nytta hafva af att skilja dem åt och det är bedröfligt att se fördomen och modet utöfva inflytande på en sak, som borde anses vida höjd öfver deras domsrätt. Det förefaller mig derföre, som skulle man röfvat barnen från modren, då man skiljer åt dessa båda, ty kyrkan är ju den moder, som århundraden igenom troget bevakar de i grafvarne ljuft slumrande, trötta barnen, tills engång den kallanda rösten ljuder: ”statt upp, statt upp!”