Med stilla, men djup sorg i hjertat satte sig Elisabeth på sina barns graf. Den låg invid stammen af en hundraårig lönn, blott prydd med ett enkelt jernkors, hvarpå de båda barnens namn, döds- och födelseår stodo ristade. Rundtikring korset och trädet var torflagdt och sköna rosor och nejlikor prunkade på grafven, och invid trädstammen stod en liten bänk för den sörjande modren. Allt detta var Ferdinands verk, ett bevis på hans milda, uppoffrande tillgifvenhet.

Bedröfvad satt Elisabeth på kyrkogården. Stora tårar perlade på hennes kinder, ty hjertat var så tungt och qvalfullt. Hon märkte ej, att kyrkogårdsporten öppnades och ett liktåg långsamt skred fram på den sandade gången, förrän den stannade just invid henne, der hon nu först varseblef en nyss öppnad graf. Den halfstora kistan, hvitmålad och enkel, med en liten grön krans på locket, ett bevis att en halfvuxen gosse här skulle slumra sin sista sömn, sattes vid klockornas högtidliga ljud sakta ned vid grafven, alla slöto en krets kring liket och se’n klockorna tystnat, uppstämde de med klara och milda röster: ”Med glädje och frid far jag nu hän.”

Den milda upplyftande sången trängde lik balsam ned till Elisabeths hjerta och upptände der en klar hoppets lampa. De förtröstansfulla orden i den heliga sången väckte en ljuf rörelse, en rörelse af hopp, fröjd och tillit i hennes själ, som hon aldrig kännt för. Alla Ferdinands ord, alla de heliga böcker, hon sjelf läst, men de der varit mörka och obegripliga för hennes förstånd, blefvo nu på engång klara för henne, det var som om hennes själs öga hastigt blifvit öppnadt. I strålande ljus såg och förstod hon nu hvarje ord och fattade och kände den innerliga förhoppning, de inneburo. Med innerlig tacksamhet blickade hon opp och varseblef då en gammal qvinna, som med undergifven, men djup sorg i sitt åldriga, skrynkliga, af silfverhår omgifna anlete stod med lutadt hufvud invid grafven. Det var enkan i Najn, som sörjde sin ende son. Med beundran och en känsla af underlägsenhet betraktade Elisabeth denna gamla gumma, och hon blef djupt rörd af den innerliga fromhet och undergifvenhet för Guds vilja, som talade ur hennes drag. Hon ville så gerna veta hvem gumman var och vara henne till någon nytta, ty allt utvisade att hon behöfde tröst och hjelp i flere än ett fall. Se’n liket var jordfäst, och alla borta som visat det den sista hederstjensten, utom dödgräfvarn, nalkades Elisabeth honom och frågade hvems graf det var. Utan att afbryta sitt sorgliga arbete svarade han, att det var en ung fjortonårig gosse, sonson till den gamla gumma, Elisabeth så mycket beundrat. Hans farfar hade varit en rik arftagare och son till en handlande, som dött, då han ännu var helt liten. Han hade också sjelf efter uppnådd myndig ålder handlat, men det ville ej gå med hans affärer, ty han var i ytterlig grad elak och liderlig på allt vis. Mot sin hustru hade han varit hård, ja stundom grym; men hon var engel i tålamod och godhet och fördrog allt ståndaktigt. Se’n han i fylleri och ond lefnad förslösat hela sitt arf, dränkte han sig slutligen, lemnande sin hustru med en fyraårig son alldeles utfattiga. Hon var dock lika flitig och arbetsam, som from och gudfruktig, och försörjde sig och sin son. Denne blef helt ung sjöman och detta bidrog att göra hans lynne, som hade mycken likhet med fadrens, alldeles vildt. Helt ung gifte han sig med en qvinna på allt vis dålig och lastfull, och hade med henne en son, denne gosse som just nu blef begrafven. Tidigt blefven fader- och moderlös, var han hos sin gamla farmor. Han var lika mild och ömsint, som far och farfar varit hårdsinta, och utgjorde farmodrens enda glädje, tills han för ett par dagar se’n hastigt dött efter en kort och häftig febersjukdom.

Sådan var dödgräfvarns berättelse och oaktadt den gjordes med köld och likgiltighet, uppväckte den dock en stor, ehuru vemodig glädje hos Elisabeth. ”Jag sörjer,” tänkte hon, ”och har dock så väl förtjent det hårda öde, som drabbat mig, då denna gamla qvinna deremot så god, så from, lidit så mycket hela sitt långa lif igenom och dock äfven nu med tålamod och undergifvenhet bär detta sista hårda slag. O, huru mycket bättre är ej hon än jag, och dock återstår för henne endast himlen och grafven att hoppas på, och jag deremot eger ännu på jorden föremål att lefva för och älska i min Helena och den goda Ferdinand. För dem och i deras kärlek vill jag hädanefter lefva, och skulle också ingen annan glädje mera finnas för mig på jorden, så kan jag dock nu hoppas på en stor och evig efter detta lif.”

Ankomsten till det nya hemmet.

”Hör hoppets röst: det lofvar dig att stilla

Den storm, som grumlar lifvets elf.”

Granberg.

”Elisabeth,” sade Ferdinand en dag mot hösten, ”jag har tyckt mig märka, att du vantrifs på dessa nejder: Är det ej så?”

”Ack jo!” sade hon med en tår i ögat. ”Hvarje föremål här påminner mig om den olyckliga tid, då jag var så förblindad, och jag får ingen ro till mitt sinne.”