”Du måste bort! Re’n länge har jag bemärkt din oro och derföre har jag velat föreslå dig att flytta härifrån.”
”Huru gerna gjorde jag det ej, men hvart skall jag väl ta vägen? Jag eger ju i hela verlden ingen att vända mig till.”
”Har du glömmt mig?” frågade Ferdinand ömt förebrående.
”Ja du, men du har gjort så mycket för mig redan, att jag tvekar att numera vända mig till dig; dessutom kan du i detta fall ingenting göra för mig.”
”Hvem vet? En fjerdingsväg från mitt boställe ligger en liten bondgård, som jag köpte i våras, ty läget behagade mig. Det är väl ett litet ställe och rummen äro få och små, men om du ej har något deremot, så skulle jag be dig flytta dit med Helena. Der i ensligheten på landet skall du finna ro och lugn, som du här saknar.”
”Tack du goda Ferdinand! Ack ja, huru skönt vore det ej att få lefva ett stilla obemärkt lif på landet i naturens sköte. Men huru skall jag lemna grafvarne, och huru skall det gå med lilla Helenas uppfostran? hvem skall lära henne der?”
”Jag skall lära henne religion och allt hvad jag sjelf kan bäst och nyttigast, och du lär musik och sång, hvaruti du sjelf hunnit så långt; för resten skola vi ej meddela henne dessa ytliga kunskaper, som verldens barn så gerna pråla med. Hon skall få lära sig hvad som är godt och nyttigt, men det prålande och lysande skola vi ej fråga efter. Hvad åter grafvarna beträffar, skall du ej oroa dig för dem, ty du kan ju bedja någon af dina slägtingar vårda dem och sjelf kan du så ofta du vill fara in till stan och se om dem.”
Med glädje biföll Elisabeth till denna plan och skyndade med ifver att sätta den i verket. Efter några veckor var hon äfven färdig att flytta.
Sjelfva flyttningsdagen var en oändligt vacker höstdag. Tidigt om morgonen hade Elisabeth gått ut till barnens graf och då hon återvände, glänste några klara tårar i hennes ögon. På gården stod vagnen redan förespänd och Helena satt resklädd deruti.
”Hvad du dröjt länge min lilla mamma!” ropade hon mot modren. ”Du tror ej huru jag längtar att få se det vackra Kulla, dit morbror Ferdinand för oss.”