”Måtte du trifvas der!” sade modren mildt i det hon uppsteg och satte sig i åkdonet.

Ferdinand var den tredje i vagnen, som snart satte sig i snabb rörelse. Blott en afskedsblick kastade Elisabeth på huset, då de foro förbi det och lemnade så ett hem, som varit henne så kärt, som sett henne födas och der hon varit så lycklig, men också så outsägligt olycklig. Hon suckade djupt och med denna suck lättade sig hennes hjerta från mycket qval och många sorger. Med hopp och tillförsigt blickade hon omkring sig på naturens alla föremål. Augusti månad eger ett oändligt ljuft behag, som kanske uppväger vårens milda skönhet och högsommarns praktfulla, glänsande yppighet; det är något så onämnbart skönt och herrligt i en augustidag och qväll, det är som om den flyende sommaren ville vid sitt försvinnande ännu mera tjusa våra sinnen än förr.

Det var redan mot qvällen, då Elisabeth anlände till sin blifvande bostad. Det lilla rödmålade huset, med sina hvita knutar och fönsterposter samt sina af den nedgående solen förgyllda skorstenar, skimrade så behagligt fram genom en tät grupp af vackra hängbjörkar, som växte på den lilla gröna gården. På ömsesidor omgafs huset af löfskog, men på den fjerde sidan utbredde sig en vacker, temmeligen stor insjö, hvars klara böljor gingo helt nära foten af den lilla byggnaden. Små vackra holmar syntes här och der, äfvensom täta albuskar, bakom hvilka reste sig en hög, dyster tallskog, bekransade sjöns stränder. Hela scenen var så vacker och behaglig att Elisabeths hjerta ovilkorligt klappade af glädje, då vagnen körde opp och stannade vid trappan.

”Ack hvad det är vackert, gudomligt vackert!” utropade Helena och klappade i outsäglig fröjd sina händer samman.

”Tycker du så?” frågade Ferdinand leende.

”Jo jo, huru roligt skall det ej bli att lefva här!” fortfor den lilla i det hon såg sig omkring.

”Skulle du ej vilja sjelf ega ett sådant ställe?” frågade Ferdinand.

”Huru skulle jag kunna tänka derpå? Jag eger ju ingenting.”

”Men du eger ändå Kulla, ty jag ger dig det till namnsdagsgåfva! Det är ju i dag Lovisa och du har ännu ingenting fått, men också har du ännu ingenting bestått oss.”

”Ack ja, det är i dag min namnsdag!” utropade den lilla i det hon sprang att uppsöka sin mor, som gått ett stycke förut och redan inträdt i rummen.