De voro få, små och låga, som Ferdinand sagt, men de voro ljusa, vackra och putsade. Väggarne och taken voro nyss målade och friskt granris var strödt öfver de hvita golfven. Möblerna voro Elisabeths egna, här på förhand uppställda af Ferdinand, med en smak och en ordning, som hon ej skulle tilltrott honom. Med rörelse såg Elisabeth den omsorg, han haft för hennes minsta önskningar och tycken, dem han alla kände så väl och bevarat i troget minne.
Hon satte sig vid fönstret till ett rum, synbarligen ämnadt till hennes och Helenas sofkammare, ty två små sängar, med hvita täcken och beskuggade af hvita gardiner, stodo på hvar sin sida af rummet. Knappt hade hon hunnit sätta sig, innan dörrn öppnades och Helena rusade in.
”Vet du mamma,” sade hon med glädjestrålande blick, ”morbror Ferdinand säger, att han ger hela Kulla åt mig till namnsdagsgåfva, ty du må veta att det i dag är Lovisa ehuru vi alla glömt det, utom den goda morbror.”
”Ja Elisabeth,” sade Ferdinand i det han närmade sig sin kusin, ”det är icke hos mig du bor, utan hos din dotter.”
”Du skämtar ju?” frågade Elisabeth misstroget.
”Nej, jag har aldrig talat mera sanning än nu,” sade Ferdinand allvarsamt. ”Jag har gifvit detta lilla ställe åt Helena till namnsdagsgåfva, efter det behagade henne så mycket, och jag hoppas du ej vill förneka henne att göra mig den lilla glädjen att ej försmå min ringa gåfva?”
”Ferdinand, du är så god!” sade Elisabeth med tårar i ögonen. ”Du har gjort oss så stora tjenster och ännu vill du råga måttet af dem, genom att för mitt barn uppoffra din förmögenhet. Men kan och bör jag tillåta det?”
”Du bör det, ty i din dotters namn har jag köpt detta lilla hemman, det är således hennes. Jag ville ej att du skulle anse dig beroende af mig, men med ditt eget barn kan detta aldrig komma ifråga. Dessutom, hvad den af dig så kallade uppoffringen vidkommer, skall jag aldrig sakna denna lilla summa, hvarigenom jag blott till en ringa del sökt återgälda hvad jag sjelf fordom åtnjutit af din alltid vördade faders oändliga godhet. Jag har ej stora, ej många behofver och att tillfredsställa dem eger jag ännu och alltid medel.”
”Nej, jag kan dock icke tillåta, att du för mig och mitt barn beröfvar dig denna summa, som du en dag kunde behöfva. Ack du har så många gångor godtgjort mig och de mina, hvad som blifvit gjort mot dig sjelf, att det nu är vi, som äro dig skyldige, och ack så mycket, att det aldrig, aldrig på jorden kan fullt betalas, men i en annan verld skall du njuta lönen derför. Derföre måste jag afslå denna din önskan och endast innerligen tacka dig för den!”
”Elisabeth, du kan ej vägra, att låta din dotter uppfylla min vilja, då du får höra, huru innerligt jag glädt mig åt detta hopp. Om du genom något vill bevisa att jag får vara och varit din sanna vän, så ber jag att du nu måtte belöna min trofasta tillgifvenhet genom att låta Helena uppfylla mitt hjertas varma önskan.”