”Nå väl då,” sade Elisabeth och tårar af tacksamhet strömmade utför hennes bleka kinder, ”ske din vilja!”
Ferdinand tryckte sagta hennes hand och då han såg henne så upprörd, aflägsnade han sig; Helena hade längesedan lemnat dem.
Elisabeth satte sig åter i det fönster, hon under den vänskapsfulla striden lemnat. Tankfull satt hon med hufvudet lutadt i handen och såg utåt sjön. Solen hade nedgått, och der den försvunnit vid vesterhimmeln, flammade en hög purpurrodnad öfver skyarne, under det fullmånan uppsteg klar och ljus i öster på det högblå fästet, och återstrålade sin glänsande skifva i insjöns klara, lugna spegel. Det ligger ett slags magisk förtrollning i Augustimånans milda ljus och hvarje föremål, hvarpå det faller, framstår i en nästan öfverjordisk glans. Det är något mägtigt, ljuft men vemodsfullt i detta silversken, något som talar om längesen försvunna tider, om en sällhet, en dygd, som fordom funnits äfven på jorden, men nu lemnat dess arma barn och hvarföre den milda himlalampan blifvit satt till ett ljus för dem på deras mörka stigar. En mild, men mägtig förebråelse ligger i månans sken, som ovilkorligt träffar den själ, som är öppen för hvarje intryck och med sig sjelf känner att hon felat.
Äfven Elisabeth kände det så. Heta ångrens tårar rullade ned öfver den hand, hvarmed hon stödde sitt hufvud, och djupa suckar uppstego från det hjerta, der ej på länge någon glädje funnits. De sista förspillda åren reste sig spöklika och hotande för hennes inre syn, anklagande henne för all den sällhet, den glädje hon förstört för sig och dem, som bort vara henne kärast på jorden. Denna tanke var hård och bitter och en djup misströstan uppsteg dervid i hennes hjerta. Då klingade på engång toner helt nära invid henne, och en herrlig hymn ur ”Sions sånger”, dessa så mycket tadlade och dock så sköna andliga sånger, uppstämdes af en enkel manlig stämma, i hvilken Elisabeth igenkände Ferdinands röst. Sångens milda, ljufva toner spred en oändlig frid i Elisabeths hjerta, ju mera hon lyssnade till dem, och då de tystnade, runno ljufva tårar af hopp och glädje nedför hennes kinder.
Det sista mötet.
”Vi se hvarandra aldrig åter.”
År kommo och gingo sin jemna gång och Elisabeth glömde derunder mycket; men hvad hon aldrig glömde, var att bittert begråta och sörja öfver sina felsteg, sin förblindelse. Visst mildrade tiden äfven denna grämelse, men ångern fortlefde alltid lika varm i hennes hjerta, ehuru äfven hoppet spred sina glädjestrålar i det mörker, som omtöcknade hennes framtid. Stundom, och det var ofta så, när minnet blef allför bittert och lifvet syntes henne så mörkt, uselt och fridlöst, då, lik en andehviskning, ljöd det en röst i hennes hjerta, som talade ord så ljufva, så herrliga, att hon, darrande af salighet, knappt vågade tro på dem; men de återkommo, de ville ej tystna, med hvarje år blefvo de klarare och i samma mån blef Elisabeths längtan allt innerligare, allt mera uteslutande; dock dolde hon den i djupet af sitt hjerta, lik en helgedom, bäfvande att visa den ens för Ferdinand och sin goda, vackra, älskade Helena, som med hvarje år blef henne allt kärare; hon var ju det bästa modren egde på jorden, det enda, utom sina ljusa, lockande förhoppningar. Med allt innerligare vänskap fästade sig Elisabeth vid Ferdinand. Han var hennes tröst i sorgestunderna, hennes sällskap i de gladare, hennes råd, hennes stöd, hennes allt i allom och dertill en trogen, omsorgsfull lärare för hennes barn, detta barn, som med hvarje år allt skönare utvecklade så herrliga egenskaper, att det arma modershjertat darrade af tacksam sällhet.
Under de fyra år, som förgått, se’n Elisabeth öfvergaf sin födelsestad och begaf sig till den fristad, som den aldrig svikande vännen beredt henne och hennes dotter, hade de mycket sällan varit i ... och då det någongång händt, var grafven det enda ställe mor och dotter besökte. Naturligtvis skulle detta väcka nyfikenhet i den lilla staden, der Elisabeth var så känd, se’n barnaåren; — mindre underliga ting hade gjort det — men det uppväckte också mycket tadel och många försmädliga gissningar och häntydelser, rörande hennes och Ferdinands förhållande till hvarandra; ty det är nu engång så fatt med de arma menniskorna, att ehuru de sjelfva sällan på det rätta sättet bekymra sig om andra, bli de dock högeligen förbittrade, om andra på något sätt visa likgiltighet för dem, och den stackars skyldige blir då med eller utan orsak på det grymmaste gisslad af förtalets giftiga tungor. Det hände stundom, att ändå någon midt i den allmänna fördömmelsen upphöjde sin röst till försvar för den hårdt ansatta frånvarande, men då blef en allmän axelryckning och ett försmädligt löje den frimodige försvararens belöning, och denna vanliga fras blef svaret på den mildare domen: ”nog känner man ju hennes förra lif, och den som kan lefva så som hon med en, kan det nog med en annan också,” och på dessa ord fann ingen svar.
Det ligger någonting hårdt och nedslående uti att betrakta det sätt, hvarpå menniskorna i allmänhet bemöta dessa sina olyckliga likar, som snafvat och fallit under vandringen på lifvets slippriga stig, men hvilka rest sig ur fallet och framstå renade igen genom ånger och tårar inför Honom, som allena eger att dömma ”öfver lefvande och döda.” O menniskorna, de förgäta, huru lätt de sjelfva kunnat sjunka, om frestelsen hade träffat dem, de förgäta, huru deras himmelska bröder, englarne, gläda sig ”öfver den syndare som sig omvänder och bättrar;” de fördömma blott, och draga sig undan för dessa, som de varit angripne af pestsmitta. Ack! visst är det sannt, att synden är en sjukdom, värre än pest och allt annat ondt, men liksom man blir fri från en fysisk smitta, så kan menniskan ock genom väckelse och ånger befrias från syndasjukan. Och likväl, ehuru Gud förlåtande upptagit det återvändande bannet, likväl skola vi, dess syndiga bröder, med förakt och hårdhet stöta honom ifrån oss. O! vi veta ej hvilken bitter känsla detta väcker hos en menniska, som nog sjelf ändå i djupet af sin själ i outplånliga drag har sin syndaskuld skrifven; huru vämjeligt vår misstro kan göra hans lif, tungt nog förut genom en evigt aggande ånger; huru det kan väcka bitterhet och trots i ett sinne, förut mildt och sagtmodigt, och — o denna tanke är an afgrund! — kanske förstöra ånyo i hans själ det himmelska utsädet, som ännu ej hunnit slå djupa rötter.
Likväl är det godt och nyttigt, det förakt verlden skänker brottslingen, och glädjande den afsky, den visar öfver brottet; den är en genklang från de tider, då menniskosinnet rent och skuldfritt ännu, med fasa hör brottet omtalas och knappt känner hvad det är, mera än att det är något, som ej är godt. Nyttig är denna afsky derföre, att äfven den är ett medel och kanske, ty värr, det verksammaste, att afskräcka menniskorna från att beträda brottets ofta, ack så lockande, stig. Samvetet är så mjukt, så elastiskt, så medgörligt, vår fader deruppe så mild, så förlåtande, Han öfverser nog med våra små snedsprång från pligtens regelrätta stråt; men menniskorna äro strängare, deras dom fruktar man mera och af räddhåga för dem, afstår man den lockande, men brottsliga njutningen. Ack det är väl eländigt, och ringa värde lärer vår Herre sätta på en så beskaffad dyggd, men den kan dock verka mycket godt, ehuru ej för den som öfvar den, ty exemplet är dödande för en ung, ännu oskyldig själ; det finnes en onämnbar tjusningskraft i synden, en tjusning, som berusar och förbländar den olyckliga, som engång blifvit indragen i dess trollkrets. Derföre är det godt att afsky lasten och brottet och det bör hvarje menniska göra, men man borde ej vara så snabb att tro, att påbörda sin nästa allt ondt. Ser man deremot tydligt, att han är skyldig, då bör föraktet drabba honom, ty motsatsen skulle endast stärka honom i sin förvillelse; men visar han ett tecken till ånger, o, då bör man ej genom hårdhet och köld qväfva denna gudagåfva, icke göra återgången till ett bättre lif tung och svår, ja stundom omöjlig för den arme vilseförda.