Elisabeth kände djupt sitt begångna felsteg och just denna känsla uppväckte i hennes själ dess fordna milda blygsamhet. Aldrig, under dessa fyra förgångna år, hade hon omnämnt Rudolph: de var som om hans blotta namn uppväckt en oöfvervinnelig afsky i hennes hjerta. Hon hade ej sett honom, se’n deras skilsmessa vid barnens dödsbädd och egde ingen tanke för återseendets stund, ty innerligt bad hon stundom att den aldrig måtte komma. Äfven Rudolph å sin sida undvek henne sorgfälligt, men lik en osalig ande irrade han i hennes granskap, osedd och fridlös, men ur stånd att undfly den ort, der hon vistades.

En skön juniafton hade Elisabeth vandrat ett långt stycke väg från hemmet. Hon hade gått ut med Helena att efter vanligheten möta Ferdinand, som hvarje dag plägade besöka sina kära skyddslingar. Aftonen var så oändligt skön att Elisabeth, sedan hon förgäfves gått ett långt stycke fram längs den smala, genom en vacker löfskog sig slingrande, vägen, beslöt att sätta sig på en hög kulle, som reste sig i skogen helt nära invid vägen och der invänta Ferdinands ankomst. Hon gjorde så och Helena aflägsnade sig för att plocka liljenkonvaljer, som i ymnighet växte på en nära belägen äng. Elisabeth var ensam. Hon aftog hatten och lät den milda sommarluften spela kring kinder och hals. Trött nedkastade hon sig på den mjuka gräsmattan och lutade hufvudet mot stammen af ett åldrigt träd. Det gullgula håret böljade ej mera som fordom fritt öfver de snöhvita, fylliga, men nu så magra, skuldrorna, utan låg fängsladt i en tjock fläta kring det ännu vackra, ehuru så betydligt förändrade, hufvudet. Dragen voro bleka och grufligt afmagrade, men ändå mildare nu än någonsin. Ett ljuft trånande vemod låg i blicken, hvarmed hon långsamt och tankfullt såg omkring sig. Den plats, der hon hvilade, var vacker och skuggrik, ty höga, lummiga trän omgåfvo den öppna toppen af kullen och mellan deras tjocka stammar växte höga ormbunkar och vilda törnrosor, nu prunkande i full blomm. Allt var så vackert och fridfullt, att Elisabeth kände en liflig rörelse af tacksamhet och glädje, men hastigt förvandlade sig denna rörelse i förskräckelse, ty hennes kringirrande blick mötte ett föremål, för hvilket det studsade tillbaka. Der midt emot, mellan de täta trädstammarne stirrade ett par mörka ögon på henne med eldblick. Elisabeth darrade och ville fly, men då hon reste sig från marken, fördes plötsligt det höga gräset undan och en hög, men lutad gestalt nalkades henne med vacklande, osäkra steg.

Till hälften rest från marken, stirrade Elisabeth orörlig och med en obeskriflig häpenhet och förfäran målad i sina drag, på den vålnadslike varelsen, som långsamt nalkades henne. När den uppnått henne, stannade den och betraktade henne stum och med en förebrående, men sorgfull blick, några minuter.

”Du vill fly mig,” sade mannen omsider med graflik röst, ”du hatar, du afskyr mig. Mycket har jag felat, mycket brutit, men detta förtjenade jag ej.”

Elisabeth sade intet. Ångestfullt blickade hon i den talandes anlete. Det var askgrått, förfallet och liflöst, döden hade redan tryckt sin stämpel derpå; endast blicken ur de djupt insjunkna ögonen egde ännu lif och eld, då den häftades på henne. I den lutade gestalten hade man knappt kunnat igenkänna den fordom så reslige Rudolph, och likväl var det han. Elisabeths häpna blick undgick honom ej, den framkallade en svag rodnad och ett bittert leende hos honom.

”Du känner mig kanske ej,” sade han med häftig ton, ”och det skulle ej förundra mig; fyra långa års helvetiska plågor till kropp och själ kunna förvandla äfven en engels utseende, hvad hafva de ej då verkat på mig! Och ändå är jag densamma ännu och evigt i mitt hjerta. Men det var ej derom jag ville tala,” fortfor han efter en kort paus och strök med den magra handen öfver sin bleka panna. ”Jag ville blott se dig, ännu en gång höra från dina läppar min dom, och sedan fly, fly för evigt.”

Elisabeth teg.

”Svara då,” sade han nästan otåligt, ”upprepa ännu en gång förbannelsen öfver mitt hufvud, och jag vill lemna dig.”

Elisabeth teg ännu.

”O, du hatar mig då så gränslöst, att du ej engång vill tilltala mig, vore det än med en förbannelse,” klagade Rudolph, och en tår simmade i hans af sorgen fördunklade ögon.