”Nej, jag hatar dig ej,” sade Elisabeth klart, men sagta.
”Huru?” utbrast Rudolph och en stråle af hopp bröt fram i hans blick. ”Skulle du väl kunna förlåta mig?”
”Hvad har jag att förlåta?” sade Elisabeth sorgligt; ”sjelf har jag varit den brottsligaste af oss båda.”
”Nej, det har du ej. Var det ej jag, som, lik en orm, inträngde i ditt hem och spred der olycka och tvedrägt mellan hjertan, skapade att vara förenade och värdiga hvarandra? Var det ej jag, som förrådde alla pligter af vänskap, tacksamhet och ära, som röfvade sällheten från mitt lifs räddare, dref honom i landsflykt, som förvillade hans maka, och blef hans barns mördare? Är det ej på mig all denna förfärliga skuld hvilar, jemte din rättvisa, ehuru grufliga förbannelse?”
”Har jag förbannat dig? O, då har det skett i en mörk och olycklig stund,” sade Elisabeth snyftande.
”Skulle du ej nu upprepa den?”
”O nej, nej!”
”Tack Elisabeth!” sade Rudolph full af salig glädje. ”Du har lyftat en centnerbörda från mitt hjerta, ty tro ej att jag eljest trängt mig fram till dig. I fyra långa år har jag irrat kring din boning utan att våga visa mig för dig, ty minnet af din sista förvirrade blick skrämde mig; men döende af längtan efter ett förlåtande ord från dina läppar, har jag dock ej kunnat helt och hållet slita mig lös från din närhet, ty jag hoppades på den saliga stund som nu är inne. O Elisabeth! Jag har gjort dig mycket, kanske ohjelpligt, ondt, men du skulle likväl icke hatat mig, om du kännt all den gränslösa kärlek, jag burit till dig. Nej blif ej ledsen, se ej så sträng, så hotande ut! Jag talar ju blott om hvad som varit och huru jag älskat dig så, som ännu ej en qvinna blifvit älskad; ja ännu — ännu .... men jag skall ju icke tala derom. Blott för att få din förlåtelse kunde jag förmå mig att ännu engång framträda inför dig och väcka smärtsamma påminnelser hos oss båda. Det är sista gången och innerligen tackar jag dig för den tröst du gifvit mitt hjerta! Den skall blifva mig ett ljus på den korta väg, mig återstår att vandra; den gör, att jag med lugn kan tänka på den långa skilsmessan från allt, hvad som är mig kärast, från fosterland och de få vänner, jag eger. Den gör också, att jag med glädje tänker på den sällhet, som jag så innerligen tror och hoppas ännu skall bli din lott på jorden, se’n alla sorger vikit med mig, som var din lyckas mördare.”
”Hvilken sällhet skulle väl numera kunna bli min lott?” sade Elisabeth vemodigt, ”jag har ju förverkat allt hopp derpå.”
”Du har ingenting gjort,” sade Rudolph högtidligt, ”du är oskyldig; ty du gaf endast vika för en ögonblicklig svaghet, men jag ensam är den skyldige. Huru väl om hela straffet träffat mig allena! Men så skall det hädanefter bli, jag känner det, ty med din lösta förbannelse återtogs straffdomen öfver oss båda, så att du blef den fria och jag skall hädanefter ensam bära det, som ännu ej är fullgjordt. Du deremot skall åter bli lycklig, nu vet jag det, och denna kunskap gläder mig. Du skall återfå honom, som min kärlek höll på att för evigt beröfva dig, honom, som du saknat och begråtit i så många år; han skall med ännu varmare kärlek än fordom omfamna dig, ty han återfår ju dig luttrad genom frestelsens skärseld. Detta hopp är det, som ännu kan uppehålla mig i de svåra, plågfulla stunder, som återstå innan vandringen är fullbordad och bördan lyftas från de axlar, som redan böjt sig under den. Och när jag engång, hvilket som jag hoppas sker snart, får lägga mitt trötta hufvud ner till hvila i den kalla jorden: då kan jag i skilsmessans stund med glädje tänka på den lycka I båda njuten och dervid äfven påminna mig den förlåtelse du skänkt mig.”