En häftig darrning öfverföll Elisabeth vid dessa ord. Rudolphs spådom fann en genklang i djupet af hennes hjerta; nu visste hon hvad hon längtat och trånat efter, såg att också hon i tysthet hyst detta hopp utan att dock våga erkänna det ens för sig sjelf. Att dock nu se denna längtan, detta hemliga hopp klädt i ord, öfversteg all hennes styrka och hon vacklade af sinnesrörelse. Rudolph såg denna svaghet och förstod dess källa; ett smärtsamt leende flög öfver hans tunna, bleka läppar och han sade lugnt och förtröstande:
”Det skall ske som jag sagt, jag vet det, och fröjdar mig deråt. Och då du åter är lycklig och säll, så ber jag, att om en ofrivillig tanke flyger tillbaka till en tid, den du önskar vara begrafven i glömskans sköte, du då utan allt hat och agg måtte dröja vid mitt minne. Och nu lef väl för evigt! Aldrig skall jag mera störa din frid, ty jag går nu bort för att i ett fremmande land, under en varmare, skönare himmel, söka mig en graf, der jag i lugn får hvila ut från alla strider och qval. Der skall jag slumra ensam, gömd och glömd, men lycklig, ty din förlåtelse skall sprida en glädjeskimmer kring min dödsbädd. Ännu engång tackar jag dig för den! Gud välsigne dig och gifve ditt rena, skuldfria hjerta frid!”
Med dessa ord böjde han sig ned öfver Elisabeth, som åter sjunkit ned på gräsmattan, och tryckte sina glödande läppar mot hennes höga, kalla panna; derpå aflägsnade han sig långsamt, utan att se sig om.
Elisabeth stirrade efter honom så länge som möjligt, men då den sista skymten försvunnit af honom bland skogens trän, då föreföll henne alltsammans som en dröm, en villa. För att skingra den, strök hon med handen öfver sin panna, men der brände ännu spåret af den glödande kyssen, döds- och afskedskyssen. Förvirrad blickade hon omkring sig; då framträdde ur skogen Helena med sin fyllda blomsterkorg på armen och en krans af de vackra, doftande blommorna kring sitt lilla mörklockiga hufvud.
”Ack mamma,” utropade hon och kastade sig kring modrens hals, ”du tror ej huru mycket blommor det finnes derborta på ängen. Huru vackert är ändå ej landet; här vill jag lefva och dö med dig och den gode morbror Ferdinand! Men du är så allvarsam?” afbröt hon sig sjelf med en kärleksfull blick på modrens sorgsna anlete, ”är du ledsen för det jag dröjde så länge, men det skall du ej vara, ty, ser du, jag har ju bundit en krans under tiden, som jag skall ge morbror. Är den ej vacker mamma lilla?”
”Jo mitt barn,” sade modren, men hennes blick var häftad endast på dottrens vackra anlete och hon tryckte henne ömt och innerligt till sitt hjerta, kännande lifligt, att hon numera utgjorde den enda länk, som ännu förmådde fästa henne vid en lyckligare tid.
”Men hvar kan den morbror dröja?” frågade Helena otåligt efter en stund; ”jag tror han glömmt oss i dag.”
”Det tror ej jag,” svarade härvid en röst helt nära och den efterlängtade framträdde ur skogen. Med ett utrop af glädje sprang Helena emot honom och gaf sin enkla, men vackra och doftande gåfva. Derefter vandrade alla tre långsamt mot hemmet.
En timma sednare samma afton rullade, från den närmast Elisabeths boning varande gästgifvaregården, en resvagn. Tvenne herrar sutto deri. Den ena var ännu ung, den andra blek, lutad och skugglik, med ett ord Rudolph. Stumma sutto de under den snabba färden. Mägtiga tankar tycktes kämpa i Rudolphs sinne, endast afbrutna af en häftig, orolig rynkning på ögonbrynen af smärta, hvarje gång en större skakning på den på mjuka fjädrar gungande vagnen förmärktes, men straxt derpå försjönk han åter i lika djupa grubblerier.
Så förgick timma efter timma, mil efter mil. Natten igenom gick färden och tidigt om morgonen befunno de sig i Å.. På värdshuset, der de togo in, dröjde de endast ett par minuter och begåfvo sig derefter ned till stranden för att gå ombord på det vackra, eleganta ångfartyget Finland, som skulle öfverföra dem till Sverige, derifrån de vidare ville fullfölja resan till södra länderna. Allt var af en vän förut iordningställdt till resan och fartyget färdigt att afgå. Ännu på stranden, hörde de redan qvartskottet aflossas och de skyndade sig att komma på fartyget. Rudolph gick förut, den andre följde honom. Plötsligt vände sig Rudolph om och sade allvarsamt: