Rudolph Berg — ty det var han — log svagt i det han sade: ”Mig skadar intet numera.”
”Jag har också tyckt,” sade vännen, som ej ville fatta meningen af hans ord, ”att du på dessa sednare tider sett raskare ut. Snart lära vi kunna fortsätta vår resa längre fram.”
”Ja vi resa snart, men åt olika håll,” sade Rudolph tankfullt, ”båda återvända vi likväl till hemmet.”
”Vår afsigt var ju att resa till södra Italien, Rom, Neapel, Palermo,” sade Verner, som ville blanda bort hans sorgliga tankar, ”eller har du kanske bytt om plan och vill anträda resan hem?”
”Du vill ej förstå min mening, Verner, derföre måste jag uttala den tydligare. Längre går ej min väg i lifvet än hit; här är målet och jag måste stanna. Många stunder har jag ej mera qvar af mitt lif och denna tanke fröjdar mig. Döden har blifvit mig ljuf att tänka på, ty ehuru en man, behöfver jag dock ej rodna att bekänna, att jag lidit mycket och är trött och längtar till hvila. Ljuf skall denna hvila bli, men den hade blifvit ändå ljufvare, om jag fått njuta den i den jord, som sett mig födas. Nu först, då det är för sent, ser jag att ingen bör låta dåra sig af en fåfäng villa, som lockar en att söka sin graf i fjerran land; ser att det dock i dödens stund är svårt att tänka på en hvila i den jord, som är oss fremmande, långt skild från alla dem vi älskat. Ja jag vill utan blygsel bekänna, ty denna känsla är helig, att jag längtar bort, bort till mitt kära hem, till det älskade Finland. Nu är det för sent, nu får jag det ej mera, ty mina krafter äro slut, jag skulle ej nå hemmet, utan skulle duka under på vägen, och detta ställe är så godt som något annat också. Snart, ja om några timmar kanske, är det förbi med mig. Ja, skaka ej så tviflande på hufvudet! Du är ju läkare och bör således ej låta dåra dig af den styrka och helsa, du tror dig märka, nu mer än förr på länge, i mitt väsen. Har du ej sett ljungelden, hur den blixtrar fram ett ögonblick, lyser, men försvinner hastigt? Så och med mig och mitt hela lif. Det har varit ett enda lysande, men tomt och onyttigt irrbloss. Och det hade kunnat, hade bordt vara så annorlunda! Nu först, med döden i hjertat, känner jag rätt, huru mycket jag förspillt och försummat, nu tycker det mig tungt, men det är för sent. Om jag kunde börja ånyo! Men nej! Endast ångern återstår för mig. Med snabba steg nalkas döden och dess kalla hand skall snart vidröra det hjerta, som i lifvet varit så varmt och kärleksfullt, som är det ännu, ty fåfängt har jag stridit och kämpat för att segra öfver denna känsla, så brinnande, så oöfvervinnelig, så förkastelig, och dock så ren, så helig. Den har varit lavaströmmen, som förtärt min framtid, som förbrännt mig till kropp och själ och gjort mig till den jag nu är. Och ändå, ändå kan jag ej ens i dödsstunden slita denna känsla ur min själ, den följer mig till grafven och bortom den. Svag och bedårad, har jag mycket felat, men mycket lidit också; om plågorna här skulle kunna afplana syndaskulden, nog vore mycket af min då afbetalad. Mycket har jag felat, men innan jag dör, vill jag söka godtgöra litet deraf. Om du engång återser Leonhard Lindmark, så säg honom, att han, och endast han, varit älskad af Elisabeth, att allt det öfriga varit blott en chimére, och gif honom det bref, som du finner försegladt i mitt schatull, och säg honom också, att hvarje ord deraf är en helig sanning, besvuren af en döende, ångerfull syndare; detta bref skall kanske gifva honom frid. Helsa äfven Elisabeth och säg, att jag döende välsignar henne ännu, och bed att hon ville upprepa den förlåtelse, hon engång skänkte mig, på det att jag må finna ro i grafven. Och nu lef väl! på samma ställe som brefvet finner du mitt testamente. Hälften af min förmögenhet tillhör dig, den andra har jag gifvit till en fattigförsörjnings-anstalt i vår födelsestad. Emottag du detta lilla bevis af min tacksamhet; du har varit den ende som följt mig under plågans och smärtans tid. Måtte denna lilla summa bereda dig en ljusare framtid med henne, du älskar! Jag måste slumra litet nu, ty jag är så trött, så trött. Lemna mig på en stund och medan jag hvilar, så bed för mig, jag behöfver det så väl!”
Han tystnade och hans hufvud nedföll mot dynorna, ögonen voro slutna, men ett saligt leende sväfvade öfver de bleka läpparne. Tyst smög sig Verner ur rummet. När han ett par timmar sednare återvände och med ett ljus nalkades den slumrande vännen, såg han att denne hade slutat.
”Han är död!” utbrast Verner med rörelse. ”Sof i frid; du har mycket lidit, men också bittert ångrat dina brott; måtte de vara dig tillgifna!”
Mötet vid grafven.
”Misströsta ej!”
Rudolph slumrade i frid under en enkel, men skön, hvit marmorurna i skuggan af en hög cypress på en kyrkogård i Nizza. Här skulle han hvila ut efter sitt lifs långa, bittra lidande. Redan för nära en månad sedan hade Verner fullgjort alla sina pligter mot den döde, men ändå qvardröjde han. Italiens ljufva himmel qvarhöll honom med magisk trollkraft. Nu skulle han dock lemna Nizza och allt var redan förberedt till hans afresa, då han sent en qväll gick för att ännu engång besöka vännens graf. Följande dagen skulle han bryta upp, men ville dessförinnan säga farväl för alltid åt den under torfvan slumrande.