Dagen förut hade en resande anländt till samma värdshus, der de båda vännerne bott, och der den ena öfverblifne ännu bodde. Den fremmande var blek och syntes mycket lida. Då han anlände, stod Verner honom helt nära, och de förfallna, solbrända, men blonda dragen förefollo honom mycket bekanta, ehuru han ej kunde påminna sig att de tillhörde någon, som han förr sett. Medan han ännu grubblade derpå, gick fremlingen förbi honom och försvann in i huset. Förgäfves vände sig Verner till värden för att få veta den resandes namn; det han fick som svar på sin fråga var ett honom fullkomligt obekant Engelskt eller Amerikanskt. Förgäfves väntade han att få återse honom vid table d’hote; fremlingen kom ej och syntes icke till under hela aftonen, ej heller den följande dagen.
Denna dag om aftonen hade han dock lemnat värdshuset och vandrade långsamt framåt längs gatorna i staden. Slumpen, eller ödet, eller en högre magt ledde hans stapplande steg till en vacker, trädplanterad kyrkogård. En oemotståndlig dragningskraft förmådde honom att inträda genom den öppna gallerporten. Han andades så lugnt på denna vida hviloplats och med ett slags tillfredställelse och längtan blickade han ikring bland dessa små och obemärkta, men lugna boningar. En af dessa behagade honom särdeles; det var en skön, hvit marmorurna, kring hvilken slingrade sig en krans af i sten huggna törnrosor. Denna graf stod skild från de öfriga, i skuggan af en åldrig cypress, och platsen såg så lugn och fridfull ut. Med längtan i sitt lidande hjerta nalkades fremlingen den afskilda grafven.
”Du har funnit ro, okände,” sade han på svenska och böjde sig ned för att läsa skriften på grafven. Der stod äfven på svenska endast dessa ord:
”Rudolph Berg,
född
den 11 Junii 1802,
död
den 6 November 1839.”
”Rudolph Berg!” upprepade fremlingen häftigt upprörd och med dödsbleka kinder; blott med möda förmådde han hålla sig uppe vid trädets stam. ”Rudolph Berg, min dödsfiende, min lyckas mördare, är det så jag återfinner dig? Har den sällhet, du röfvat ifrån mig, ej bringat dig bättre frukt? Dock, du har lidit ut, du står nu inför den domaren, som allena kan läsa i menniskohjertat och som vet, hvad straff du förtjenar; mig tillhör således ej att dömma utan att glömma och förlåta, om jag sjelf vill hoppas att bli förlåten. Hvila då i frid! Du gjorde mig mycket ondt, men det fanns en tid, på vilken du var mig kär och vid minnet af denna tid förlåter jag dig!”
”Leonhard Lindmark!” utropade härvid en röst helt nära och Verner framträdde till grafven. Han hade obemärkt af den andre inträdt på kyrkogården och nalkades sagta grafven; ty med förvåning varseblef han fremlingen, som föregående dagen väckt hans uppmärksamhet. Med obeskriflig undran såg Verner den andres djupa rörelse, men då hans utrop, så sorgligt och fullt af grämelse, men äfven af mild och kärleksfull undergifvenhet, nådde hans öra, föll som på engång fjellen från hans ögon och han igenkände fremlingen.