”Leonhard Lindmark!” upprepade Verner och räckte sin hand åt fremlingen.
Denne mottog den ej, utan stirrade förvånad på den talande.
”Det var en tid som jag kallades så,” sade han omsider sagta och långsamt, ”men denna tid är nu förbi.”
”Hvarföre har ni aflagt er faders namn?”
”Emedan detta namn var mig en plåga,” sade mannen bittert, ”emedan det uppväckte i min själ minnen af en tid, lycksalig, men kort och för alltid flyktad. Men hvem är ni unge man,” frågade fremlingen misstroget, ”hvem är ni, som känner mig, mitt språk, och kanske mina öden?” tillade han med en forskande blick.
”En landsman och vän,” sade Verner och räckte ånyo handen åt den bleke fremlingen, som var ingen annan än Elisabeths olycklige make.
”En vän!” upprepade Leonhard mildt, men vemodigt. ”Det var länge se’n jag hörde det ordet, eller sett någon, som varit det för mig; och om jag också betviflar det sednare, kan jag dock helsa er med tillgivenhet såsom det förra,” med dessa ord skakade han vänligt Verners hand.
”Och dock skall ni snart kalla mig så,” utropade Verner gladt och besvarade hans handtryckning, ”ni skall kalla mig så, ty jag vill och kan bringa er en stor glädje.”
”Jag betviflar det, ty glädje har jag ej på länge egt och i er magt, unge man, står ej att bringa mig den.”
”Men om det stode? Om jag sade er, att ni ännu kan och bör bli lycklig, att allt är förvandladt igen, skulle ni ej tro mig då?”