”Gäckas icke med mig, okände!” sade Leonhard med darrande röst och dödsbleka kinder. ”Du känner ej hvad jag lidit, vet ej hur jag försakat allt hopp om sällhet och huru jag skulle kunna hämnas på den, som ville gäcka mig med dess tomma irrbloss. Var derföre tyst och reta ej djefvulen i min kropp.”
”Jag gäckas ej,” sade Verner fast och högtidligt; ”inför Gud, den evige, svär jag, att mina ord äro sanning och att jag kan och vill bevisa det, om ni följer mig till mitt qvarter.”
”Hvem är ni då?” frågade Leonhard och betraktade Verner förvånad och misstrogen, ”hvem är ni som så vill trösta mig?”
”Mitt namn vill jag säga er sedan. Tro mig blott nu och följ med.”
”Nej, jag kommer ej,” sade Leonhard och stod qvar orörlig, och med mörk blick. ”Jag vill veta ditt namn frestare, om du är från himmelen eller afgrunden.”
”Nå väl då envise,” utbrast Verner otåligt men ändå leende, ”jag måste väl då säga er mitt enkla namn, på det ni tydligen måste inse, att det ej kan göra anspråk på att härstämma hvarken från det ena eller det andra stället, utan helt enkelt räknar sina anor från jordens grus. Jag heter Verner, och om ni påminner er, torde ni kanske ihågkomma en hedersgubbe till handlande med samma namn i er födelsestad. Denne man, Gud fröjde hans själ, var far till mig, och han som slumrar under denna sten, var en af mina slägtingar. Jag följde honom hit till detta fremmande land, ty han trodde sig finna helsa här, men fann döden. Frid öfver honom, ty stor var hans skuld, men hans ånger var ändå större och han dog som en botfärdig syndare!”
”Ja frid öfver honom!” sade Leonhard rörd, ”han gjorde mig obotligt ondt, men jag vill ej förbanna honom.”
”Nej förbanna honom ej! Han var kanske lättsinnig, svag och straffvärd, men han var äfven ädel, och hvad i hans förmåga stod, har han gjort för att försona sitt brott. Och nu, när ni känner mitt namn, tvekar ni väl ej att följa mig, på det jag må kunna bevisa er sanningen af mina ord.”
Leonhard log vemodigt och tryckte den unge mannens hand. Stumma vandrade de sida vid sida tillbaka till det hotellet, der de båda bodde. Sittande i samma soffa, der Rudolph få veckor förut hade utandats sin sista suck, emottog Leonhard tvenne bref, dem Verner räckte honom, i det han med rörd stämma sade:
”Det gläder mig att så snart vara i tillfälle att till er öfverlemna dessa bref, till min omsorg anförtrodda af tvenne för mitt hjerta dyrbara personer. Jag vågade ej hoppas att så snart träffa er. Måtte dessa bref innehålla de underrättelser, och den tröst ert hjerta önskar och törstar efter! Jag tror det, ty med innerlig öfvertygelse bådo mig båda dessa personer framföra till er den försäkran att allt var förvandladt och att ni kunde bli lycklig om ni ville.”