Leonhard skakade hufvudet tviflande. Stum emottog han de båda brefven.
De båda brefven.
”Sörj icke mer, de fly bekymrens tider
Och snart är minnet öfrigt blott,
Det gifs ett mål för allt hvad hjertat lider,
Och hvarje plåga gränsor fått.”
Granberg.
Leonhard tog brefven. Med en hastig blick öfversåg han utanskriften på dem. Den ena stilen var honom fullkomligt fremmande, den andra svag, ojemn och darrande, framkallade en dödlig blekhet på hans insjunkna kinder. Häftigt sjönk handen med brefvet igen och han satt längre orörlig med hufvudet lutadt mot bröstet. När han upplyftade det om en stund, var han ensam i rummet, Verner hade lemnat honom. Med en stilla suck återtog han brefvet, bröt det och läste följande, med svag och darrande hand skrifna, och om djup rörelse och ånger vittnande ord:
”Jag borde icke våga vända mig till dig, dig som jag så grymt gäckat på allt det käraste, du egde i lifvet; jag borde ej ens i skrift göra det, ej påminna dig om den usla varelse, du engång kallat vän och broder. Icke skulle jag heller gjort det, om jag ej hoppats att derigenom, om också blott till en ringa del, godtgöra hvad jag brutit emot dig. Detta hopp, och längtan att erhålla lugn och tröst i den stund, som ej är långt borta, är det som gifvit mig mod att så träda inför dig med alla mitt hjertats djupaste hemligheter afslöjade, och jag ber dig i hennes namn, som vi båda tillbedt, att lyssna med tålamod till mina ord och tro dem; de äro sanning, helig, lefvande sanning, ty på grafvens brädd med döden i hjertat kan och vill jag ej bedraga dig.”
”Min ungdom känner du, känner det varma band, som så fast, så oupplösligen tycktes förena oss; men hvad du ej känner, var den djupa, till dyrkan gränsande kärlek, som jag bar i mitt hjerta för allt skönt och herrligt, vare sig i natur, i handling eller hos menniskor och djur. Det var denna känsla som fästade sig så djupt i mitt sinne och som förenade oss båda, ty tro ej, att det endast var af tacksamhet för mitt lifs räddning, jag höll dig kär; ack nej! det var för den skönhet, jag såg i din modiga, sjelfuppoffrande handling, jag så innerligt älskade dig. Och dock var äfven lifvet mig kärt då ännu, ty endast den trötte brottslingen, den, hvars hjerta varit hårdt snärjdt i syndens bojor, längtar efter befrielsen; det känner jag för väl, för väl!”