”O att du ej hade räddat mig! Hvarföre ryckte du ditt lifs onde engel ur den kalla, våta grafven? Hvarföre skulle du locka tillbaka den djefvul, som så skoningslöst krossat din sällhet? Ack! ....

”Men då var du mig dyrbar; min tillgifvenhet var så varm, så innerlig, jag tyckte mig kunna för dig uppoffra lifvet och allt det käraste, det hade att bjuda, och likväl ... Menniskohjerta! du är ett eländigt, ett illfundigt ting, dina fastaste föresatser kullslås, dina innerligaste, bästa känslor fördunsta! Eländigt!”

”Jag återsåg dig efter en mångårig skiljsmessa. Vi hade båda under tiden blifvit män. För dig hade lifvet visat blott sin blomstersida; jag deremot hade pröfvat svikna förhoppningars bitterhet, och denna känsla hade gjort mitt väsen sträft och kallt, under det elden i det inre blott flammade dess högre. Då, mera än någonsin, längtade jag efter ett hjerta, som kunde fullt fatta och dela mina känslor, ett hjerta, vid hvilket jag lugnt och tryggt skulle kunna hvila. Jag längtade efter ett föremål att älska och tillbe, ett som varit mig det käraste på jorden, hvilket jag kunnat vörda och lefva för.”

”Med dessa känslor såg jag din maka och i henne den drömbild, som ständigt kringsväfvat mig vaken eller sofvande. Hvad mitt hjerta kännt och anat skönast, det såg jag allt hos henne förkroppsligadt. Från första ögonblicket tillbad jag henne, dock dolde jag sorgfälligt både för mig och andra denna känsla. Men jag var svag, jag kunde ej se och ej låta bli att se henne, och för hvarje gång blef hon mig dyrare, heligare, tills i en obevakad stund, en stund af mägtig frestelse, det första ord af kärlek gick öfver mina läppar. Förbannade vare dessa ord, denna stund, i evighet förbannade!!”

”Ännu älskade jag dig dock. Men steget engång taget på syndens väg, kan icke tagas tillbaka; ifrån den breda helvetes stråten är det så svårt att återvända, ty fram eller åter skall det bära, men stanna får man ej; man måste, måste gå till målet, envar det än må vara ställdt.”

”Och jag gick, men med döden i hjertat, fast det brann af en besvarad kärleks salighet. Jag var så låg, så sjunken i mina egna ögon, att lifvet blef mig tungt och vämjeligt. Men derunder tillbad jag dock henne allt högre och högre, och dolde för hennes skuld de qval, som tärde mig; ty också hon led. Jag sökte försona henne med sin ställning, men det lyckades aldrig, och kanske blef hon derigenom endast dyrbarare för mitt hjerta, ty högre lågade för hvarje dag min kärlek, ehuru jag med smärta såg de förebråelser, hon ständigt gjorde sig sjelf.”

”Vid denna tid var det, som du lät utöfva hämndens kall emot mig. Denna handling så rättvis, så välförtjent, uppväckte likväl bitterhet i mitt hjerta och slöt det för dig. Du hade tagit igen ditt lån, då du så obarmhertigt fråntog mig helsa och kraft och lemnade mig ett eländigt rof för sjukdom och plågor. Från denna stund var allt qvittadt oss emellan och jag ingenting dig skyldig numera. Utan förbehåll lemnade jag fritt rum åt min kärlek, men hon förblef mig likväl alltid helig. Nu ville jag alldeles röfva lyckan ifrån dig och en engel för mitt sjuka hjerta, jag ville skilja er åt och dervid vinna en maka, sådan jag kunde tillbe; men denna plan strandade emot hennes bergfasta vilja, hennes renhet och oskuld, ty oskyldig var hon, trots allt och vid allt, som är heligt, i himmelen och på jorden. Hon ville ej slita bandet emellan er, sade hon alltid, ty det var dig, och endast dig hon tillbad i sitt hjerta, ehuru jag ej då kände det. Du sjelf skulle vara den, som skulle uttala skiljsmessans dom mellan dig och henne; sådant var hennes beslut. Men jag kände dig så väl, jag visste att detta ord aldrig skulle gå öfver dina läppar, och då — ja då önskade jag dig döden, önskade, att du legat djupt ned i jorden; ty du stod ju i vägen för min kärlek, denna kärlek, som uppslukat alla de ädlaste känslorna i min själ. Jag var blefven eländig och usel, din stränga hämd hade krossat hela min bättre varelse. Du blef mig vidrig, förhatlig, du som jag fordom så högt älskade.”

”Med rysning förbigår jag nu den sorgliga händelse, som för evigt skiljde henne och mig, som öppnade hennes ögon, blott för en kort tid förblindade af en falsk synvilla, den hon tog för kärlek, men som endast var ett sken deraf. Du får tids nog erfara denna händelse, om du ännu finnes bland de lefvandes antal, och en gång återser ditt hemland, eller någon röst derifrån når ditt öra, i hvilken vrå af den vida verlden du då än må irra. Jag ville blott säga dig, att hvad du än må känna vid denna underrättelse, så låt det bli blott jag, som träffas af din rättvisa förbannelse, ty jag, endast jag, är den skyldige. Må mig ensam drabba all förbannelse, allt straff och hennes skuldfria hufvud skonas! Ty heligt svär jag, att hon intet felat, intet brutit, utom sin svaghet, om den är ett brott, och du bör, du skall sätta tro till mina ord, en döendes ord!”

”Och nu, nu återstår mig blott att besvära dig att återvända till henne, som trånar af längtan efter dig. Hvarföre skulle du försaka den lycka, som vinkar dig och som du ännu så fyllt kan njuta? Hvarföre sluta hjertat för den felande, men ångerfulla makan, dig ännu lika värdig som fordom? Aldrig skulle jag yttra dessa ord till dig, om jag ej vore på grafvens brädd, men med döden i hjertat blir man ödmjuk, och en längtan uppstår att försona om möjligt sina brott. Också jag vill försona hvad jag brutit, om det låter göra sig, och denna brinnande önskan gör, att jag kan hoppas förlåtelse i ett annat lif.”

”Mitt hopp är, att detta bref måtte finna väg till dig och att dess ord kunde sprida ljus och tröst i din själ; ty nu i dödsstunden har mitt hjerta veknat och den fordna barndomsvänskapen har återtagit sin heliga plats deri. Gerna och fullkomligt förlåter jag dig din grufliga hämd och erkänner att den ej var orättvis. Mycket har jag brutit, men blifvit mycket straffad också. Men nu, nu i dödsstunden, uppfyller ett mörkt tvifvel min själ; det förefaller mig, som om du ej skulle varit den, som hämnats på mig, som om jag oskyldigt anklagat dig. Är det så, huru mycket har jag ej då felat emot dig? Mot dig har jag felat, aldrig emot någon annan, och detta bör till en del försona min misstanke. Snart skall allt detta bli mig uppenbart, och för hvad jag brutit, skall straffet drabba mig. Måtte du förlåta mig, såsom jag dig!”