Brefvet sjönk ur Leonhards hand och han böjde hufvudet ned mot bröstet. ”Frid med dig,” suckade han, ”måtte du vinna förlåtelse i den andra verlden, såsom du vunnit den af mig äfven för din olycksaliga, ehuru falska misstanka!”
Länge förblef han tankfull och ville ej komma sig till att bryta det andra brefvet. Omsider sprang sigillet och efter en snabb blick på underskriften läste Leonhard följande:
”Broder! — Låt mig kalla dig så, ty alla äro vi ju bröder inför Honom, som ransakar hjertan och njurar. — Broder! länge har jag hoppats, länge bedit, att den stund måtte komma, som nu är inne då din blick hvilar på de ord, jag skrifvit; ty jag betviflar ej att du ju icke djupt känner sanningen af dem, att de icke återföra friden och glädjen till ditt arma, ack så länge fridlösa hjerta; jag betviflar ej, att ju Gud icke styr det så, att dessa rader finna dig ehvar du än må irra i den vida verlden, o! måtte de då vara rösten, som kallar och beder dig återvända till de kära, du här lemnat.”
”Återvänd, o återvänd till henne, som du så högt älskat, till henne, som utgjorde din himmel på jorden! Tro mig! Ännu förtjenar hon hela din kärlek och kanske högre än fordom, ty hennes hjerta, luttradt genom lidande och ånger, är så rent, så oskyldigt, som ett barns i denna syndiga verld; hennes själ har vändt sig till Honom, som allena kan hjelpa, och brinnande böner beder hon natt och dag, att Han måtte bevara dig och föra dig åter till hemmet, på det hon genom sin oändliga kärlek måtte utplåna minnet af sina förbrytelser. Huru ofta i nattens mörker, då hon trott sig vara obemärkt, har jag icke hört henne gråta och bedja så, att det kunnat röra en sten; bedja, att du måtte återvända, på det hon ännu skulle kunna visa dig sin återväckta kärlek, denna kärlek, som aldrig varit slocknad; ty det var blott en mörk, olycksalig skugga, som smög sig emellan er, och nu, då den är borta, strålar kärleken i fördubblad glans och styrka. Men hon känner djupt sitt felsteg och vågar icke vända sig till dig med en bön att återvända; hon beder derom, men hon vågar icke hoppas, vågar icke ens nämna denna önskan, och det är henne ovetande, som jag sänder dessa rader ut i verlden att söka väg till dig. Låt ej deras bön förklinga ohörd, tillslut icke ditt hjerta för den sällhet, som ännu väntar dig; låt ej verldens dom skilja åt det Gud förenat och glömm ej, att ”en menniska kan falla sju resor, men dock stå upp igen.”
”Mycket har du lidit, mycket älskat och blifvit älskad också, och i din kärleks namn besvär jag dig att glömma och återvända till henne. Hon vågar icke hoppas derpå, men i hennes hjerta har jag läst denna önskan. Derföre beder jag: kom igen till den du fordom älskade; slut henne åter till ett hjerta, som klappar för henne, och du skall ännu engång finna sällhet på jorden. Hon har varit en pligtförgäten maka, en kall mor, en menniska, som glömmt sina eder; hon har syndat mycket i himmelen och på jorden; men hon har mycket ångrat också, och hennes bittra tårar hafva rentvagit hennes själ. Ännu kan hon hoppas nåd af Honom, som ensam dömmer oss, och du, du skulle icke förlåta? Ack ja! det skall, det måste du, om du hoppas sjelf få nåd. Du skall återvända till henne, som varit och förblir din maka, och I skolen åter bli lyckliga, ty jag känner er båda och mitt hopp skall icke svika. Men du måste skynda, ty här väntar dig en vän, som länge beredt sig till den sista vandringen, och han får ej dröja säger honom en känsla, som icke bedrager; men han vill ej gå, innan han fullbordat sitt sista varf på jorden, innan han beredt sällheten åt en varelse, honom kärare än lifvet och allt hvad det eger skönast. Kom derföre! Skynda! Förakta ej min kallelse; ehuru svag, tror jag och hoppas att det blir mig gifvet att åter förena er, ni båda mitt hjertas älsklingar. Dröj icke! Kom, o kom snart, eljest blir det försent!”
Ferdinand.
Leonhard sjönk på knä. ”O, min Gud, min Gud!” suckade han andaktsfullt och djupt upprörd, och för första gången, efter årslånga qval, fugtades hans ögon af tårar; ”o, är det sannt, är det möjligt, att denna sällhet ännu är mig sparad. Hvad är då allt mitt lidande, alla mina qval emot den!”
Han hörde en rörelse i rummet och vände sig om. I dörrn stod Verner.
”Kom, att jag måtte få omfamna dig, du himlasändebud!” utbrast Leonhard i det han räckte armarna emot honom, Verner sjönk till hans bröst.
”Nå nu följer ni mig väl?” frågade han rörd.