”Ja jag är återkommen,” sade den djupt rörde fadren. ”O min Gud, välsigna du mitt barn! Men hvar äro de andra?” och han såg frågande omkring sig.
Denna fråga kändes som ett dolkstygn i Elisabeths arma hjerta, hon vacklade och sjönk på knä med hopknäppta händer, å nyo stammande: ”o förlåt, förlåt!”
”De ha gått den väg, vi alla skola gå,” afbröt den sjuke lifligt, i det han reste sig från bädden.
”Döda således!” sade fadren sorgligt.
”Ja döda genom min vårdslöshet! utbrast Elisabeth; ”o till alla mina brott kommer äfven det, att jag varit mina barns mörderska.”
Vid dessa ord bleknade Leonhard djupt och stirrade förskräckt på den knäböjande. En rysning skakade honom, men den sjuke reste sig och sade med klar och tydlig, ehuru svag stämma: ”Det är hennes djupa ånger, som talar så, men om du ej betviflar sanningen af mina ord, en döendes ord, så var öfvertygad, att hon ej är saker till deras död, utan Han ensam, som afmätt alla varelsers lifslängd, har kallat dem till sig; och väl dem som fått gå dem vägen, innan synden ännu hunnit göra den trång och törnbesådd. Derföre Leonhard, sörj ej, utan gläd dig åt dina barns lycka, en lycka, som jag snart hoppas få njuta också. Lef och gläd dig, njut af den sällhet, som af Gud blifvit sparad åt dig, bered din makas, ditt barns och alla deras sällhet och lycka, som komma i din väg! Glöm det förflutna och lef blott för det tillkommande!”
Det låg en så innerlig bön i den döendes ord, att den smälte Leonhards själ. Djupt rörd, böjde han sig ned öfver sin knäböjande maka, och slöt henne till sitt bröst sägande innerligt:
”Allt är glömdt och förlåtet! Ifrån denna dag skola vi börja ett nytt lif!”
Med blickar, i hvilka redan syntes ett återsken af öfverjordisk fröjd, låg den sjuke betraktande de båda makarna. Sedan vinkade han dem till sig, med ömhet slutande deras händer i sina, och talade med matt stämma sålunda: ”Gud har varit god och barmhertig emot mig, som han är det mot alla; Han har låtit mig upplefva detta ögonblick, som jag så innerligt efterlängtat, och Hans heliga namn vare derföre prisadt evinnerligen! Ni ären försonade och förenade åter, ni båda, som jag älskat så högt, och intet skall åtskilja er, det säger mig en inre röst. Mitt värf är således slutadt på jorden och jag kan nu, utan oro och med fröjd, följa döden, som redan länge stått kallande vid min hufvudgärd. Men innan jag går den väg, ni kanske ej så snart beträden, vill jag ännu engång tala sanning och uppenbara en känsla, som jag under många, långa år begrafvit i djupet af min själ. Elisabeth, min vän, min syster! Vet då, att jag älskat dig varmt, innerligt, outsägligt, mera än man älskar mor, far och syskon, högre, annorlunda. Jag har sörjt deröfver, jag har bittert gråtit, men denna brottsliga, ehuru så rena kärlek, har jag ej kunnat utplåna ur mitt hjerta, den qvarlefde der, oaktadt all kamp och strid. Denna känsla, som jag fördömt, men ej förmått besegra, har varit masken, som gnagit på mitt lif, och som i så unga år för mig i grafven. Men nu, med döden i hjertat, nu först inser jag klart och tydligt, att jag misskännt mig sjelf, att min kärlek varit, ehuru olåflig, ren, stark och alltuppoffrande, och derföre kan jag nu, innan jag går, öppna mitt hjerta för dig och utan skuld bekänna, att jag älskat dig, sen våra barnaår; ej med samma lugna syskonkärlek som du, utan högre. Tidigt inseende skilnaden i våra känslor, lärde jag mig likväl att kufva mina, och det högsta, jag sedan eftersträfvat, var, att bli din vän, din beskyddare emot allt ondt, mot hvilket det stod i min magt att värna dig. Troget har jag, enligt min svaga förmåga, sökt uppfylla detta kall; jag har varit din bror; men nu behöfs jag ej mera, nu är min rol slutad, nu får jag gå, ty min tid är kommen. Derföre: lefven väl! lefven för hvarandra och ert barn; lefven så, att ni kunna återfinna hvarandra engång der oppe, ofvan stjernorna, hos den allgode, all kärleks urkälla. Och under årens lopp, när minnet försvagas: egnen stundom en tanke af kärlek åt honom, som var er trognaste och varmaste vän. Och nu! låten mig sluta er till mitt hjerta alla tre! ... Gud välsigne er! ... misströsten ej! ... hoppas ... man kan falla ... men ... stå upp ... igen.”
Den kärleksfulla stämman tystnade, ögonen slötos, och med ett leende af outsäglig fröjd, utandades Ferdinand sin sista suck.