Fulla af andakt knäböjde Elisabeth och hennes dotter och bådo en brinnande bön för den trogne vännens lif. Med sagta röst upprepade han deras ord och hans ögon hvilade med ett uttryck af innerlig kärlek på dem båda. Men hastigt blef blicken irrande och orolig; det var som om den sökt något annat föremål att fästa sig vid, men förgäfves. Då rycktes dörren häftigt upp och en man syntes på tröskeln. Med ett utrop af outsäglig fröjd, blandad med smärta, ville han störta fram i rummet, men då framskyndade hastigt en annan gestalt och höll den förra tillbaka, i det en ängslig röst sade:
”För Guds skull besinna er! Det kunde kosta tvenne lif.”
Vid mannens utrop spratt Elisabeth till och vände sig om; äfven den sjuke reste sig litet och en stråle af glädje flög öfver de drag, på hvilka döden redan tryckt sin stämpel. Dödsblek, med flämtande andedrägt och stirrande blick, såg Elisabeth bort till mannen, som ville slita sig lös från den andres hårda tag och ila fram; han syntes henne lik en vålnad. Känslolös stod hon stilla, tills den döende häftigt fattade henne hand och med stark och klar stämma sade:
”Qvinna, fall ned till den mannens fötter, och bed, med de ord, ditt förkrossade hjerta föresfäfvar, honom om tillgift får hvad du brutit. Det är din man.”
Då, på engång, som om tungans band blifvit löst, sjönk Elisabeth ned till sin olycklige, fordom och nu åter så högt älskade makes fötter och bad med ångerfull, skälvande stämma: ”Förlåt, o förlåt, förlåt!!”
Mildt och ömt böjde Leonhard sig ned till den bedjande och slöt henne till det hjerta, som aldrig kallnat för henne. Huld och god reste han upp den ångerfulla och bar henne till en soffa, och der, med den alltid så högt älskade tryckt till sitt bröst, gret han tårar, på engång ljufva och smärtfulla.
Med ett leende af outsäglig fröjd låg den sjuke stilla, betraktande den rörande taflan. Tacksamt ihopläggande sina händer, suckade han sagta: ”Herre, nu låter du din tjenare fara i frid!”
Sen den första rörelsen gifvit sig, såg Leonhard upp och hans blick föll på Helena, som ännu knäböjde med ihopknäppta händer och full af undran betraktade fremlingen som hon ej mera kände.
”Mitt barn!” utbrast han, störtade fram till flickan och slöt henne med innerlig kärlek till sitt varma fadershjerta. ”Mitt barn! Min Helena!”
Blickande honom djupt i ögat, slog Helena sina armar innerligt kring hans hals och sade: ”Du är då pappa! O så är du då åter hos oss och lemnar oss ej mera! Eller huru? Vi ha så saknat och gråtit öfver dig, mamma och jag, och bedt Gud, att du skulle återvända, och den gode Guden har hört vår bön efter du kommit igen.”