Mörk skymning herskade ute, men i det rum, der vi inträda, brann en dunkel lampa, och den starka lukt af medikamenter, som möter oss der, gör att vi genast inse, det vi kommit i ett sjukrum. När vi nogare se oss om, varsebli vi en blek, lutad gestalt med aftärda, nästan oigenkänneliga drag, hvilande på en säng, invid hvilken en ung qvinna sittande med ett barn, en liten flicka på sina knän, och båda, med ett omisskänneligt uttryck af kärlek och tillgifvenhet, tysta betraktande den sjuke, som ligger der, med slutna ögon och tungt rosslande andedrägt.
”Hvad är klockan?” frågade han omsider, knappt hörbart och öppnade till hälften sina dunkla ögon.
”Fyra,” ljöd det milda svaret.
”Fyra! Och det är så skumt! Men det är väl mina ögons fel. Min blick börjar redan fördunklas, slutet nalkas, tror du ej det, Elisabeth?”
”O nej, nej! Tala ej så, du kan inte vilja lemna mig ensam i en verld, som föraktar mig; du kan icke vilja lemna mitt barn, som du så högt älskat.”
”Tviflar du på min tillgivenhet?” frågade den sjuke sagta; ”Ack gör det ej Elisabeth. Du är mig kär, ja kärare än jag kan nämna, men Herren kallar mig och jag måste lyda. Dock lemnar jag dig icke ensam. Jag ville ej gå bort, utan att gifva dig en vän, till hvilken du kunde fly i sorg och nöd och frestelse, och det var min fröjd att hoppas på detta ögonblick, då jag finge sluta dig intill hans hjerta. Men mig blef ej denna glädje gifven, ty jag går kanske bort utan att återse honom; du deremot skall göra det och bli lycklig ännu engång; denna tro är fast och lefvande hos mig.”
Han tystnade och låg en stund med slutna ögon. Omsider öppnade han dem åter och sade med ännu svagare stämma i det han fattade Elisabeths hand och sagta tryckte den:
”Jag känner, att min stund nalkas. Är här ingen utom ni?”
”Nej ingen, endast jag och Helena.”
”Skall jag då dö utan att se honom,” sade Ferdinand, icke utan att lindrigt knota. ”Fall på knä, Elisabeth, och du, barn, och bedjen med mig att jag måtte få lefva en liten tid ännu.”