HERR ULF fattar Ingrids hand
Jungfru Ingrid! Mitt ärende kännen I. Kommen jag är med ära till Eder att gilja. Herr Sten redan sport, att I ären mig kär, och styrkt af hans löfte och vilja jag beder, att nu Eder egen mund, den rosenfagra, må säga, hvad själf I menen om sådant förbund, och om denna hand jag skall äga.
INGRID utan att se upp
Ulf Tuvesson! Min faders ord må skänka Eder handen, mitt hjärta lyder andra makters bud.
HERR STEN halfhögt.
Gods död! Hvad? Trotsar hon?
Hejdar sig vid ett förstulet tecken från fru Rikissa.
HERR ULF som släppt Ingrids hand.
I svaren stolt, skön jungfru. Icke nu jag dristade om Edert hjärta bedja, och jag svär, att icke förr vårt bröllop firas skall än detta hjärtas gunst jag vunnit har.
Fattar ånyo hennes hand.