TÄRNORNA, hvilande kring stenhällen, vaggade af vågdyningar, fortfara att sjunga:
Nej, I jordens söner och döttrar, lyssnen lydigt till våra lagar, ljufva som sånger i sommarnätter, starka som hafvets hvälfvande vågor! Födde I ären att lyssna och le, födde att tjusas och rusas.
Hör!
Morgonvinden nalkas.
Se!
Ljuset jagar på brinnande vingar
fram i det blå,
tänder blommande färger och toner.
Det skiner och skälfver och svingar,
ytans yrande böljelek klingar,
dallrar och dansar i darrande ringar,
doftar och lyser.
Och buren däraf
ilar lyckan fram öfver brusande haf,
fram emot jordbarnens strand
för att fångas och fly
eller hägra i sky
eller dö mellan trånande armar.
RAN stiger upp ur djupet. Sittande på stenhällen talar hon till tärnorna:
Lättare är väl att sjunga om skenets skimrande välde än att med sjungande skingra de lurande farors hot. Vakten Eder, I glömska och glädtigt glammande tärnor att kufvande kraft ej lägger oss fångna för fiendefot.
TÄRNORNA
Drottning, ditt ord
med oro vi tyda.
Vi längta att lyda.
Drottning, befall!
RAN
Den jordens son, som ej dåras af lismande syner och sånger, men lär dem, kan själarne lyfta med skönhet ur villornas band. Vår makt af hans styrka blir stulen. Hans ord oss tvingar att tjena det andra skenet, som sanning är kalladt i själarnes land.
En skald skall han nämnas på jorden och stor den gerning, som bygger af tankar och bilder och toner en fager frihetens skans. Mot skaldernas slägte står striden; i dem vi verlden besegra. De först af alla må falla för hågringens frestande glans.