Men gladt och troget till ömhetens bål städs nya flammande knippor draga och styrande djärft emot höga mål glädja den stolta och stödja den svaga.
BRUDSVENNERNA träda fram.
Fru Ingrid! Hos den make i dag Edert löfte vann den huldaste omsorg vake som någon förtjena kan! Ty se! Denne riddersman, som kufvat med kraft så mången, för Eder sig böjer han i rosende bojor fången.
HERR ULF för vid dessa ord Ingrids hand leende till sina läppar.
Hon sitter blek och orörlig, liksom utan att märka det.
ALLA resa sig upp.
Ja, hell de båda, som seger vunno mot vinterskymningens sorg och nöd, när sommarkvällarnes himlar brunno som bröllopsfacklor i glöd! Må lyckans blomma stå rank och röd vid alla vägar, där fram de vandra, och uti stormarna få till stöd den tro de svurit hvarandra!
Brudparets skål tömmes under fanfarer. Man lemnar sina platser och vandrar af och an i salen och angränsande gemak. Herr Ulf ses gå fram till brudsviten och tacka; slår sig därpå i samspråk med herr Sten.
INGRID ensam i förgrunden.
Hur tom, hur tanklös är ej deras sång!
Med all sin konst och klang den endast när
den oro, som alltjämt mitt hjärta gnager.
O, den som kunde glömma, glömma, glömma!
FRU RIKISSA och MÅRTEN PREST ha under tiden förstulet iakttagit henne.