RAN
Waldemar, kom! Blott för en minut — som år den skall synas dig, år af sällhet. Minnet däraf skall varda en källa till jublande visor. Fagert och nytt skall du kväda. Sångarfröjd, sångarära min kyss vill dig bringa.
Men vägrar du nu att följa, evig ånger dig tära skall. Trött skall du trampa sökenlefnadens stigar. Sången skall sina, synerna slockna, sagorna dö.
Töcknet lyser af ett starkt rosenskimmer.
RAN och TÄRORNA sträcka armarna mot Waldemar.
Nej, du drömmare, kom, träd ned i våra dunkelblå salar, där ljuflig oro och salig fred din skiftande törst hugsvalar! Dåre den, som till lifvets slut i tom, förtärande trånad brinner! Låt ruset flamma en kort minut! Här först din drömda lycka du finner.
WALDEMAR
En rysning igenom hjertat går. Mig fångar förtrollningens under. Ej tanken dess snara slita förmår, och viljan domnar därunder. Dåre den, som till lifvets slut i tom, förtärande trånad brinner! Må ruset flamma en kort minut, om en gång min drömda lycka jag hinner!
Kastar sig i Rans armar. Alla glida sakta ned i djupet under ljuft bortdöende musik.
* * * * *