Produced by Tapio Riikonen

UPPLEVELSER UNDER KRIGSÅREN 1914-1918

Wilhelm Thesleff

Helsingfors, Holger Schildts Förlagsaktiebolag, 1919.

I.

Det stora världskrigets utbrott träffade mig på min villa några kilometer från Viborg, varest jag, just hemkommen från en badsejour i Sverige, beredde mig för en angenäm "Nachkur". Tidigt på morgonen den 1 augusti 1914 överlämnades till mig av en poliskonstapel mobiliseringsordern, enligt vilken jag, såsom ur tjänsten nyligen avgången rysk militär, inom loppet av 3 dagar ägde infinna mig hos distriktschefen i Tsarskoje Selo. Denne åter tillkom att placera mig vid den s.k. 6. landsstormsbrigaden, vilken skulle formeras vid hans stab. Då timmarna voro räknade, gällde det att snabbt styra om sina angelägenheter och sin ekipering. Redan samma dag flyttade jag in till staden, vindarna genomsöktes, gamla, som jag hoppats, för alltid bortlagda uniformskläder och persedlar togos fram, affärerna på kontoret avslutades eller skrinlades, gamla prokuristen Porkka erhöll så gott sig göra lät besked om alla de hundratals frågor, han upptecknat sig till minnes, order gavs för framtiden såväl för firmans räkning som även för min egen del, i händelse jag ej mera skulle återvända. På tredje dagen var jag då äntligen färdig att enligt ordern avresa.

I vår goda gamla stad, vilken ju mänskligt sett sist borde nås av krigets hemsökelser, rådde emellertid under dessa dagar en obeskrivlig och ofattlig panik — bankerna stormades, människorna avyttrade allt, som blott kunde säljas, och sökte sig ut till landet, andra lämnade all sin egendom för vind och våg i sin otålighet att finna ett skydd ute i skogarna. Till denna panik bidrog i mycket hög grad den omständigheten, att militärbefälet i Viborg fullkomligt tappat huvudet. Den ena meningslösa befallningen avlöste den andra. Befolkningen i förstäderna skulle bl.a. genast göra sig beredd att 6 timmar efter erhållen befallning evakuera sina boningsplatser, ty alla förstäder komme att brännas. Vidare konfiskerades alla roddbåtar (sic!) längs stränderna av Saima kanal ända upp till Rättijärvi, för att följande dag återställas — för att icke tala om andra åtgärder i samma stil. Under sådana förhållanden fick man lov att utan att akta på sina egna bekymmer efter bästa förmåga lugna sina närmaste. Såsom exempel på huru stor förvirringen var erinrar jag mig följande episod: en fullt sansad och logiskt tänkande person, som under dessa dagar vände sig till mig med en anhållan om råd, svarade mig med ett utrop av förtvivlan: "Ja, det är lätt för dig att råda till lugn och att helt stilla se tiden an, du som reser bort, men vi stackare, som måste stanna kvar…!"

Allt har emellertid sin ända och så hade även dessa nervslitande dagar med åtföljande bittra avskedsstunder. Det gällde nu att tappert skiljas, kanske för alltid, från det käraste man ägde, ett avsked, som var så mycket svårare, som man ju icke kunde muntra upp sig eller de sina med något slags entusiasm eller fosterländsk hänförelse — snarare tvärtom.

Vid utsatt tid infann jag mig hos kretsmilitärchefen i Tsarskoje Selo — en gammal, knarrig, pensionsberättigad överste från Alexander III:s dagar, vilken naturligtvis aldrig ens hade kunnat tänka sig möjligheten av mobilisation med det åtföljande kolossala organisationsarbetet. Hela "butiken" sköttes av äldsta skrivaren, en durkdriven tjinovnik, vars huvudintresse låg i att sko sig så mycket som möjligt. Ordningen var naturligtvis därefter. Av min brigad syntes till en början ej ett spår, och först så småningom arriverade en del officerare och manskap. Formeringen stötte på kolossala svårigheter, ingenting fanns och all erfarenhet saknades. Jag förordnades till truppens ekonomieföreståndare, och min uppgift blev under de rådande förhållandena varken lätt eller angenäm. Till min stora tur räckte detta arbete dock icke alltför länge, ty knappt hade vi fått truppen något så när i mönstringsskick, då jag erhöll befallning att tillträda befattningen som stabschef för den s.k. 59. lantvärnskavalleri-brigaden, vilken skulle formeras. Som f.d. kavallerist och generalstabsofficer tilltalades jag naturligtvis mera av detta uppdrag än av att gräla med judar och apokryfiska leverantörer om anskaffningen av allt det möjliga och omöjliga en nybildad trupp erfordrar. Formeringen av brigaden — 10 skvadroner — gick raskt undan. Såsom adjutant hade jag under den första tiden vår landsman, ryttmästaren Henrik Calonius samt till officerare nästan uteslutande f.d. gardeskavalleriofficerare. Till mitt stora beklagande måste jag emellertid snart skiljas från Calonius, som på grund av en ansökan, vilken han vid krigets utbrott inlämnat, erhöll transport till sitt gamla regemente — L.G. Grenadierregemente till häst. Några veckor efter sin ankomst till regementet fann han sin död på Polens slagfält. Organisationen av kavalleribrigaden gick raskt undan, och redan en månad senare hade vi stor mönstring jämte "kejsarparad". Det var sista gången jag såg tsaren med hela sin lysande svit. Jag minnes ännu med vilken hänförelse och entusiasm manskapet och officerarne hälsade honom och hurusom, med undantag av — tror jag — blott mig själv, övertygelsen om en icke alltför avlägsen seger med åtföljande inmarsch i Berlin hos såväl höga som låga var orubblig. Nu ligger tsaren skändad och skjuten, den lysande sviten är dödad eller försmäktar i fängelserna och kommendören samt största delen av våra brigadofficerare blevo tagna till fånga utan ett gevärsskott av en handfull österbottningar vid frihetskrigets utbrott i Finland.