Sic transit gloria mundi!

Hela vintern 1914-1915 samt följande sommar förflöt under ivrigt exercerande samt vakttjänstgöring såväl i Tsarskoje Selo som ute på lägermötet i Krasnoje. På sensommarn 1915 omformerades brigaden till tvenne, av vilka den ena flyttades över till Finland och den andra skulle övertaga kustbevakningen i Estland och Livland. Vår gamla stab kom till Finland och installerades till en början i Helsingfors, men flyttades något senare till Tammerfors, varest även staben för den i Finland förlagda 42. armékåren befann sig. Min vistelse i hemlandet blev emellertid ej alltför lång. Den hårda regim, som ryssarna efter krigsutbrottet på nytt införde härstädes, förde med sig politisk förföljelse, angivelser m.m., allt i den kända bobrikoffska stilen. Att min person på grund av mina tidigare politiska kontroverser med Bobrikoff, Seyn et consortes ej länge skulle förskonas var ju klart, och redan i oktober kommenderades till Tammerfors från Petersburg en general Hahnenfeld enkom för att närmare undersöka sanningsenligheten av de såväl gamla som nya gendarmrapporter beträffande mig, vilka insänts till vederbörande. Resultatet av undersökningen, vilken på äkta ryskt maner helt och hållet fördes bakom min rygg, gav intet positivt resultat, men då jag ju i alla fall syntes farlig, beslöts det att jag under en eller annan förevändning skulle transporteras till fronten. Snart erhöll jag även en förfrågan, om jag ville inträda i aktiv tjänst med överföring till generalstaben, och då jag till chefskapets stora förvåning betackade mig för den stora äran, mötte jag helt enkelt en befallning att anmäla mig till tjänstgöring i 43. armékårens stab, som för tillfället låg i Dorpat. Detta mitt avslag beträffande återinträdet i aktiv tjänst gjorde jag under förevändningen att, då man ej fann mig tillräckligt pålitlig för att kunna användas vid trupper, förlagda i Finland, jag väl själv måste anse mig olämplig för en så ansvarsfull post som en generalstabsofficers. Detta avslag hade jag sedermera att tacka för mitt liv. Mitt avslag med åtföljande skrivelse förskaffade mig nämligen chefskapets i P:burg höga missnöje, vilket hade till följd, att, då under åren 1916-1917 trenne olika gånger anhållan gjordes från den i Finland förlagda 42. armékårens stab att få mig hittransporterad, denna anhållan ständigt stötte på motstånd i huvudstaben i Peterburg. Som känt mördades i Viborg vid revolutionens utbrott på det mest grymma sätt samtliga till 42. armékårens stab hörande högre officerare. Säg sedan, att ej en högre försyn leder människans öden!

II.

Dorpat hör icke blott till Estlands utan även till Rysslands mest förtjusande småstäder. Full av gamla minnesmärken, verkar denna stad med sina trånga gränder och slingrande gator historisk vid varje steg och har ett drag av gammal kultur över sig. Men så hörde ju Dorpat ännu så sent som under Alexander III:s regering till Rysslands förnämsta kulturcentra, och ur dess universitet, som tidigare burit en rent tysk prägel genom sina studentkorporationer, kneipaftnar m.m., hava ju en hel del av icke blott Rysslands utan även Tysklands vetenskapliga stormän utgått. Under den förryskningspolitik, som så hänsynslöst tillämpades under Nikolai II:s tid, förlorade orten sin betydelse såsom kulturcentrum. De sista resterna av den forna universitetsglansen och det fria, glada studentlivet, som givit hela staden sin prägel, bortsopades vid krigets utbrott, men minnesmärken av den svunna tiden möter en fortfarande vid varje steg.

Efter de relativt fredliga förhållanden, jag dittills varit med om i Finland, verkade Dorpat vid min ankomst dit i oktober 1915 redan bra nog krigiskt. Staden full av militär, ljusförbud om kvällarna och natten, överallt en mängd tyska och österrikiska fångar, vilka användes till utförande av befästningsarbeten i stadens närhet, förföljelse mot allt, som någonsin varit eller det allra minsta påminde om tyskt, samt slutligen matbristen, som nu för första gången mötte en.

Kommendören för 43. armékåren, general Novikoff, en rysk nationalist av renaste vatten, som dessutom råkat helt i händerna på sin kårkommendant — en mycket obskyr personlighet — utövade genom denne till stadens förskräckelse ett satrapvälde utan like. Personer, hörande till stadens mest ansedda borgare, häktades och trakasserades utan någon som helst anledning och blevo till och med förvisade till Sibirien. Bland andra blev en mycket känd borgare förvisad till det nyss nämnda landets öde trakter av den enkla anledningen, att han vid något slags köbildning hade vågat uttala sitt lilla missnöje över, att en påträngande, otålig dam ej kunde hålla sig till ordningen. Han kunde ju ej ana att damen i fråga för tillfället råkade vara kommendantens älskarinna!

Med de i staden internerade krigsfångarna var det allt annat än väl beställt. Allehanda smittosamma sjukdomar — i synnerhet en elakartad tyfus — härjade våldsamt ibland dem. Till råga på det obeskrivliga eländet blevo en natt c:a 300 krigsfångar innebrända i en av de för dem enkom uppförda barackerna — baracken var av bräder, full med halm samt försedd med blott en enda liten utgång. Detta blev äntligen myndigheterna för starkt och en stor undersökning igångsattes, men enligt ryskt maner slutade den naturligtvis blott med en liten, relativt oskyldig tjinovniks avsättning eller transport.

I Dorpat hade jag den stora turen att bli inkvarterad i en av stadens bättre tyska familjer, varest frun i huset till min stora förvåning visade sig vara norska. Hennes förtjusning över att långt borta från sitt hemland, som hon på flere år ej kunnat besöka, helt plötsligt bli i tillfälle att tala sitt modersmål var naturligtvis ej så liten. Tack vare mitt värdfolk kom jag mycket snabbt in i stadens tyska högborgerliga och adliga kretsar, och det var helt intressant att följa med den politiska utveckling, dessa kretsar så gott som inför mina ögon genomgingo. Från att ha varit icke blott fullt lojala utan till och med tsarens trognaste undersåtar, vilka med hänförelse dragit ut i kriget, förvandlades de småningom av den behandling, de fingo utstå, till rent riksfientliga element, som med otålighet väntade på den stund, då tyskarna skulle komma för att befria dem från oket.

Mellan ryssarna samt esterna och letterna pågick i stället en allt starkare courtoisie med åtföljande lösa och tvetydiga löften om autonomi, jord m.m. Under denna tid formerades de s.k. lettiska regementena — 8 till antalet —, vilka sedermera under bolschevikväldet skulle spela en så stor roll.

Länge skulle min vistelse i Dorpat emellertid ej räcka. Den sista oktober erhöllo vi helt oväntat befallning att följande dag bryta upp för att echélons-vis med tåg transporteras till Riga-fronten. Vår armékår skulle ingå i 12. armén, som under general Gorbatoffskijs befäl opererade på sagda front. Den 2 november bar det redan i väg för staben, som till järnvägsstationen följdes av stadens estniska och lettiska borgare, musik, hurrarop och ovationer. Ett dygn senare anlände vi till vår destinationsort, stationen Rodenpois samt "Waldenrode", varest våra trupper till en början skulle stå i arméreserven på Duna-flodens högra strand, skyddande det, såsom det sedermera visade sig, så farliga frontavsnittet Yxküll-Dalen.