"Waldenrode", ett mycket elegant och modernt inrett jaktslott, uppfört av sten i tre våningar med vinterträdgård m.m., befann sig i ett bedrövligt tillstånd, då vi sent på natten anlände till platsen. Ägaren, en baron Wolff hade flytt och höll sig undan någonstädes i Finland, förvaltaren — en tysk — var förvisad till Sibirien, stall, ladugård samt de flesta boningsrummen hade utplundrats, och det hela var fullt av lettiska flyktingar och kosacker, vilka senare utan vidare tagit stället i besittning och därstädes till och med placerat sina kvinnor och barn. Dessutom stötte vi på några yrande, halvdöda tyfuspatienter. Då alltsammans till på köpet låg försänkt i kolmörker, kan man nogsamt förstå, vilken vår sinnesstämning var vid ankomsten till slottet efter den tröttande, långa resan. Den första natten installerade vi oss alla i broderlig sämja i ett enda rum, men följande dag vidtog genast en obarmhärtig rensning och putsning. Såväl sjuka som friska fingo lov att draga vidare, och ett par dagar senare hade vi det helt gemytligt, till och med delvis komfortabelt — om man betänker att vi befunno oss blott 10-15 km bortom fronten. Här på "Waldenrode" firade jag min första jul ute i fält, långt borta från hemlandet. Dagen till ära hade artilleriet varit mer än vanligt verksamt, vilket till och med åstadkom en viss nervositet ute i staberna. Hos oss var det hela dagen ett löpande av ordonnanser, telefonerna pinglade, telegrafen knackade oavbrutet, befallningar mottogos och gåvos och det militära livet, sådant det ter sig i en större stab tätt bakom fronten, sjöd omkring en. Men trots denna allt annat än om julfrid påminnande omgivning gingo mina tankar ändå omotståndligt hem till norden, till julgranen där borta, till alla de kära egna och till alla de tusen olika minnen, som allt sedan den tidigaste barndomen äro förenade med denna fest. Huru hoppades jag ej, att denna jul skulle vara den sista, jag behövde tillbringa på detta sätt!

Livet förflöt på "Waldenrode" mer än enformigt, den ena dagen var lik den andra, så att tideräkningen ibland kunde vålla en huvudbry. Oaktat det relativa lugnet vid fronten rådde hos oss städse samma språng och samma omöjliga nervositet. Ryssarnas kanske största fel — deras totala oförmåga att organisera och att underlätta ett arbete — framträdde i synnerhet i vår stab, vilken olyckligtvis hade till chef en general, som visserligen var kolossalt flitig, men samtidigt ofantligt nervös och utan den minsta aning om något slags organisation eller arbetsfördelning. Hans mesta tid gick vanligtvis till sökande efter de papper, han själv förlagt. Till hans andra egenheter hörde bl.a. hans vansinniga rädsla för tvål och vatten — jag kommet ihåg huru så gott som hela staben stod fadder, när vi oombedda på nyårskvällen tillrett ett varmt bad och celebrerade högtiden med att rätt hårdhänt tvätta av honom det gångna årets samlade smuts. — Här på "Waldenrode" gjorde döden sin första skörd inom vår relativt trånga krets. En ung stabsryttmästare — kårkommendörens personliga adjutant — sköt sig en kväll under ett plötsligt anfall av sinnesförvirring.

Alltför långvarig skulle min vistelse icke heller här bliva, ty redan i medlet av januari 1916 erhöll jag en kommendering till Riga, till den därstädes förlagda 7. Sibiriska armékåren, i vars stab jag skulle övertaga uppställandet av nya truppenheter och formationer, vilka denna tid i så stor skala överallt bildades. Denna vår skulle nämligen det stora angreppet ske, då den ryska ångvälten omotståndligt skulle rulla i väg mot väster. Med var dag, som den väntade och fruktade förnyade tyska offensiven uteblev, steg segervissheten, men tillika blev det allt klarare för såväl hög som låg, att revolutionen stod för dörren och att den knappast mera kunde undvikas — frågan gällde blott i vilken form den komme att söka sig uttryck.

Det vackra "Waldenrode" återsåg jag aldrig mera. Det undgick icke de kurländska och estländska adelsgodsens tragiska öde. Under revolutionen brändes och skövlades det vackra jaktslottet av en rasande soldathop, och blott ruiner utvisa numera platsen, där det stått.

III.

Riga — "Östersjöns pärla" — gör med sina moderna, västerländska stadsdelar, byggnader och härliga, storslagna trädgårdsanläggningar nog skäl för sitt stolta binamn. Halvcirkelformigt omsluten av de modernare stadsdelarna ligger den gamla staden tätt tryckt till Duna-flodens högra strand. Det gamla Riga med sitt virrvarr av smala, krokiga gator och gränder, uråldriga historiska byggnader och minnesmärken, med anor ända från Svärdsriddarnas tider, sina tusenåriga domer och kyrkor gör ett djupt och oförgätligt intryck. Man känner sig helt plötsligt återförd till tider, då denna stad utgjorde det yttersta bålverket för germansk kultur i öster, till tiderna för Svärdsriddarordens glansperiod.

Ett märkvärdigt öde tyckes världskriget ha beskärt Riga. Ehuru staden låg tätt intill fronten och utgjorde centrum för en hel stor fästningsrayon, var det likväl ej fiendehand, som skulle åstadkomma fördärv och förstörelse över orten, utan stadens egna borgare och landsmän. Först huserade i Riga den ryska byråkratien, som på det mest hänsynslösa sätt gjorde slut på stadens blomstrande industri i sin rädsla för, att den möjligen kunde komma fienden till godo. Därefter, vid uppgivandet av staden, brändes och plundrades den av sina egna lettiska och ryska trupper, varvid knappt en enda affär i centrum skonades; vad som ej togs med, kastades helt enkelt ut i gatsmutsen. — Slutligen följde efter tyskarnas avtåg bolschevikernas grymma vandalism.

Vid min ankomst till Riga vintern 1916 var det alltså icke egentligen krigets direkta härjningar, utan mera självförstörelsen, som gjorde sig märkbar. Överallt tomma hus och kvarter med fastspikade fönster och dörrar! Samtliga fabriker och hela fabriksstadsdelar stodo öde, vittnande blott genom sina gigantiska anläggningar om vilket sjudande arbete en gång pågått i dem — ensamt "Treugolnik" sysselsatte sina tolvtusen arbetare. Ruiner sågos ej — endast invid järnvägsstationen gapade emot en lämningarna av ett stort fyravånings stenhus, utgörande offret för det första, men även sista Zeppelin-angreppet mot de stora broanläggningarna över Duna-floden.

Genom min kommendering till 7. Sib. armékårens stab kom jag tätt inpå själva kriget, sådant det tedde sig vid fronten. Staben för armékåren utgjorde tillika fästningsrayonens stab, och det hörde alltså till dess generalstabsofficerares åligganden att bl.a. inspektera de olika fronterna ävensom att företaga allehanda taktiska rekognosceringar m.m. på hela den vidsträckta s.k. Riga-fronten. Medan staden vid tyskarnas stora framstöt genom Kurland legat fullkomligt försvarslös och i tankarna redan uppgivits av ryssarna, utgjorde den numera ett mycket starkt bålverk, som skyddade den yttersta norra ryska flygeln. Ett helt nät av löpgravar, fästningsverk, taggtrådsstängsel m.m. hade dragits kring Riga, som därjämte på västra sidan skyddades av stora, svårt tillgängliga kärr, t.ex. Tirul-kärret. Det var därför icke att undra över, att det ryska övermilitärkommandot kände sig i fråga om denna ort fullkomligt tryggt och att utländska agenter och attachéer allt som oftast inbjödos hit för att personligen övertyga sig om den ryska frontens orubblighet. Tack vare min språkkunskap blev det vanligen jag, som under sådana besök fick agera ciceron.

De mest omtyckta utflykterna företogos till den yttersta flanken vid Kemmern samt längs Duna-flodens vänstra strand till Kekkau. Båda dessa router bjödo icke blott på en mängd militära sevärdheter i form av befästningar, ruiner efter sönderskjutna hus, militära begravningsplatser m.m. utan även den för en attaché eller korrespondent så nödvändiga nervkittlingen. Den omedelbara närheten av fiendens yttersta löpgravar samt nödvändigheten att färdas längs vägar, vilka lågo under fiendens artillerield, var ju något, som kunde giva material till långa rapporter och korrespondenser, och däri låg ju huvudsaken. Under en sådan exkursion till positionerna vid Kekkau, som jag företog tillsammans med den engelska översten Knox, dödades och sårades ett tiotal soldater i vår omedelbara närhet. Då resterna av de dödade hopsamlades och bortburos (ungefär som bitarna efter ett slaktat och styckat djur), utbrast översten helt riktigt "quelle cochonnerie", men detta hindrade honom ej att höra till dem, som reste fronten runt för att i "civilisationens" namn upphetsa till fortsatt krig.