Kommendör för den 7. Sib. armékåren var under denna period den kände bulgarisk-ryska generalen Radko-Dmitrijeff. Under det rysk-turkiska kriget var han en fader- och moderlös herdepojke, som de ryska trupperna förde med sig till Ryssland, där han uppfostrades och utbildades till generalstabsofficer. Såsom sådan återvände han till sitt hemland, varest han arbetade sig upp till general och krigsminister, skapade och organiserade den bulgariska armén och förde denna under befrielsekriget mot Turkiet från seger till seger. Helt ryskt orienterad som han var, råkade han emellertid mycket snart i konflikt med sin monark, konung Ferdinand, och då världskriget flammade upp, bröt han definitivt med sitt land och sin kung och inträdde i rysk militärtjänst. Under början av kriget avancerade han ända till armébefälhavare, men efter genombrottet vid Gorlice i Galizien fråntogs honom armén och han förflyttades till Riga som kommendör för 7. Sib. kåren. Efter storfurst Nikolajs fall blev han rehabiliterad och erhöll den i Riga förlagda 12. armén. Under revolutionen försökte han genom lismande eftergivenhet hålla sig vid makten, men störtades efter Kerenskijs fall, för att sedermera 1919 bliva arkebuserad eller mördad av bolschevikerna i Kaukasien.

Under min tjänstetid vid 7. Sib. armékårens stab kom jag naturligtvis mycket i beröring med Radko-Dmitrijeff, och jag måste tillstå, att denne general obetingat hörde till Rysslands bästa militärer. Liten och undersätsig till växten samt därjämte något fetlagd, påminde han icke litet om Napoleon, som han för resten medvetet eller omedvetet försökte kopiera. Under hela kriget utvecklade han en energi och ett personligt mod, som för ryska förhållanden var exceptionellt. Slagen och fäktningarna, som han ledde, hörde städse till de mest blodiga, ty han var en gåpåare, för vilken förlusterna ej spelade någon roll. Uppfostrad som han var på de turkiska slagfälten, kunde han emellertid ej riktigt fatta det moderna kriget med alla dess tusen tekniska hjälpmedel, och däri låg hans största svaghet som härförare och skulden till de motgångar han hade t.ex. på Rigafronten.

Efter det enformiga livet ute på "Waldenrode" kändes livet i Riga helt uppiggande, ehuru staden före revolutionen ej bjöd på andra nöjen än ett par dåliga kinematografteatrar och några kaféer, av vilka isynnerhet Reiners samt kaféet "A.T." voro ända till trängsel besökta av officerare, som ifrån de yttersta positionerna utpinade, hungriga och smutsiga kommit in till staden för att slå sig lösa. Efter solnedgången härskade i Riga fullständigt mörker och himlavalvet upplystes blott av ett flertal elektriska strålkastare, som vaktade den sovande staden för zeppelinare. Enligt gängse rykten voro zeppelinare ideligen på väg att överfalla oss med ett regn av bomber. Det intensiva mörkret, strålkastarnas ivriga spel, kanondundret från fronten samt de vid horisonten uppstigande ljusraketerna eller återskenet av någon större eldsvåda gåvo åt hela staden, i synnerhet under de mörka höstnätterna, en fantastisk prägel, som framför allt i de gamla stadsdelarna med deras månghundraåriga kyrkor och minnen gjorde ett outplånligt intryck. Sämst var det under hela kriget ställt med maten och framför allt med kommunikationerna. Blott ett enda litet tåg i dygnet, medförande endast få vagnar, förband Riga med hela norra fronten. Resan till Petrograd, som förut tagit knappa 12 timmar i anspråk, fordrade nu 36, och till på köpet måste största delen av dessa timmar tillbringas på stående fot ute i vagnskorridoren. Fönstren måste vanligtvis användas såsom dörrar. En sådan resa, låt vara att det endast var en permissionsresa, gestaltade sig till en fullkomlig pina. Detta redan vintern 1916, och förhållandena blevo ännu sämre allt eftersom kriget fortskred — man kan alltså mycket väl tänka sig hurudant kommunikationseländet var efter revolutionen samt vid tiden för Rigas intagning. Medan tyskarna under sin framryckning i Kurland byggde tusentals km järnväg jämte kolossala anläggningar, av vilka t.ex. järnvägsbron vid Schavli — "Hindenburg-bron" — obetingat är ett av de största tekniska byggen, som finnas i Europa, lade ryssarna icke två strån i kors för att förbättra sina kommunikationer, utan tvärtom till och med förstörde de på sina ställen det lilla, som ännu fungerade. Det tyska folket skapar och organiserar, det ryska river ned och förstör; båda äro lika stora mästare, var i sin bransch.

Efter slutfört arbete vid 7. Sib. armékåren överflyttades jag på vårvintern 1916 tillbaka till staben för 43. armékåren, vilken numera, då kåren blivit insatt vid fronten, befann sig på ett litet lantställe "Annenhof" 7 km väster om Riga. Vår armékår hade fått sig tilldelad fronten Riga-viken — södra stranden av det stora Tirul-kärret, ett avsnitt på närmare 30 km Om den ryska fronten var gles och svagt besatt, var den tyska nog 3 à 4 gånger svagare, men i stället möjliggjorde järnvägen Mitau—Tukkum med sina förgreningar en snabb omgruppering av de tyska trupperna, något som på den motsatta sidan fordrade dagar och veckor. Kärret Tiruls svårtillgänglighet omöjliggjorde dess effektiva bevakning, på grund varav snart en livlig "trafik" härstädes uppstod mellan fronterna. Överlöpare, förrymda fångar och spioner anlitade denna väg med förkärlek, och det förgick knappt en dag, utan att man hade nöjet förhöra någon bakom fronten knipen individ, tillhörande något av de ovannämnda slagen. Det var för resten denna väg, som de bästa och säkraste uppgifterna erhöllos om fiendens ställningar, omgrupperingar m.m.

Under vårvintern 1916 erhöll jag första gången personlig känning med våra finländska jägare eller den s.k. 27. jägarbataljonen, vilken jag väl hemma hört glunkas om, men på vars existens som en homogen truppenhet jag tidigare icke rätt kunnat tro. En dag erhöll jag nämligen order att infinna mig vid huvudstaben i Riga för att förhöra tvenne överlöpare, som utgivit sig för att vara finska sjömän. Samtliga förhör av överlöpare, spioner m.m. försiggingo i regeln i enrum, och detta kom mig denna gång väl till pass. Jag blev nu i tillfälle att leda förhöret i den riktning, jag på grund av frågans ömtåliga natur ansåg lämpligt, samt att i enlighet därmed behandla det material — teckning över ställningen vid Misse-floden, namnen på en hel del medlemmar av bataljonen m.m. — som de sade sig hava med sig samt så beredvilligt erbjödo mig. Ynglingarna i fråga, Wickström och Tuominen, den ena svensk-, den andra finsktalande, uppgåvo sig hava inträtt i bataljonen för att slippa den fångenskap i Tyskland, i vilken de råkat, då deras skutor kapades vid krigets utbrott. Den stränga disciplinen vid bataljonen hade emellertid blivit dem outhärdlig. Efter förhöret hamnade ynglingarna i Finland, varest gendarmerna togo hand om dem, men på grund av en del mått och steg, som vidtagits, blev deras vidare angivare- och provokationsverksamhet genast stävjad. En vecka senare anlände en tredje finländare till ryssarnas linjer, också han, liksom de två förstnämnda, simmande över Misse-floden, men denna gång omhändertogs han genast av gendarmeriet; man hade tydligen ej mera riktigt förtroende till de av mig verkställda förhören. Av dessa tre överlöpare sköts en i Finland några månader senare av utskickade från jägarbataljonen, de två andra deltogo enligt ryktet i frihetskriget på den röda sidan, bl.a. såsom förare av ett pansartåg. Enligt mig tillhandakommen uppgift lär det hava lyckats dem att fly till Ryssland.

Ryktet att en finländsk bataljon uppträdde som sluten, homogen trupp vid fronten vann ej riktigt tilltro bland militärledningen och väckte mindre uppmärksamhet, än man kunnat tänka sig — det antogs allmänt att det blott var en bluff från fiendens sida, i vilken slutkläm även det av mig uppgjorda förhörsprotokollet utmynnade. Ett par dagar senare kom det förbud från stora högkvarteret att officiellt tala om en s.k. finländsk bataljon, och därmed voro den finländska politiken och hetsen vid fronten för den gången mer eller mindre bragta ur världen.

IV.

Under krigets lopp försökte ryssarna trenne gånger genombryta tyskarnas front vid Riga. Det första försöket gjordes i mars 1916, men utfördes då med relativt små styrkor och fick mera formen av ett rekognosceringsföretag än av en allvarligt planlagd genombrytning. De bägge andra försöken — i juli 1916 vid Kekkau samt vinterslaget vid Aa-floden — företogos med all möjlig kraft och krävde utomordentliga offer, utan att likväl det önskade resultatet uppnåddes.

Efter de stora nederlagen i Galizien och Polen 1915 samt den därpå följande reträtten repade sig emellertid den ryska armén under vinterns lopp mycket snabbt och stod till våren 1916 starkare och bättre utrustad än någonsin förut. Då den österrikiska armén vid denna tid var indragen i en avgörande drabbning genom sin framstöt i Trentino, den tyska återigen bunden vid Verdun, beslöto sig ryssarna för en ny stor offensiv, som skulle skänka dem revansch för de lidna nederlagen samt krossa fienden. Med desto större skäl kunde denna offensiv beslutas, som ryssarnas övermakt på östfronten utgjorde icke mindre än omkring en hel miljon bajonetter. Enligt den uppgjorda planen skulle general Brusiloff i söder börja framstöten mot österrikarna, därefter skulle general Radko-Dmitrijeff göra ett angrepp i norr på Riga-avsnittet och sist skulle centern bryta sig fram för att definitivt klyva den tysk-österrikiska fronten. Det brusiloffska anfallet kröntes till en början med oväntat stor framgång och inbragte närmare tvåhundrafemtiotusen fångar samt en relativt stor terrängvinst. De till Kovel-trakten kastade tyska reserverna gjorde dock snart slut på framstöten samt skaffade österrikarna andrum. — På vår front gjordes ivriga förberedelser allt sedan sommarens början och här koncentrerades i synnerhet grovt artilleri samt en myckenhet ammunition. Anfallet skulle ske i riktning mot Kekkau—Baldon för att i händelse av framgång längs denna väg upprulla hela tyska Duna-fronten. Natten mot den 3 juli vidtogos de sista förberedelserna. Ända till 70-80 bataljoner jämte ett mycket starkt artilleri hade koncentrerats i och för huvudstöten, en hel rysk division skulle demonstrera vid Misse-floden och hela 43. armékåren skulle på den yttersta norra flygeln avancera mot Tukkum. Emot detta relativt stora kraftuppbåd kunde tyskarna vid Kekkau ställa den s.k. 6. reservdivisionen, förstärkt med några landstormsbataljoner — inalles väl en 12-15 bataljoner —; vid Misse-floden befann sig endast 27. jägarbataljonen, som hade att hålla en front på närmare 12 km, och i norr ända till Riga-bukten stodo svaga landstormsregementen. Några större reserver funnos ej. Det såg hotande ut för tyskarna; i synnerhet tedde sig den finländska jägarbataljonens ställning mycket bekymmersam, ty i händelse av framgång för ryssarna vid Kekkau, hade nog denna bataljons öde, hotad som den var i fronten av en hel division, varit beseglat. Bataljonen var då — och dess f.d. medlemmar äro väl ännu — föga medvetna om det farliga i sitt dåvarande läge.

Den 3 juli tidigt på morgonen gick det löst. Artilleriförberedelsen räckte närmare 2 dygn — ända till 200,000 skott av grov kaliber avlossades, vilket för ryska förhållanden var någonting ovanligt — och det tycktes som om ingenting borde ha blivit övrigt av den tyska ställningen. Emellertid möttes de ryska stormkolonnerna vid angreppet av ett starkt, fullkomligt obrutet motstånd. Ryssarnas förluster stego ideligen, och ehuru general Radko-Dmitrijeff pressade på trupperna till det yttersta, blev resultatet blott några förstörda löpgravar.