Överbefälet över den ryska XII. armén, under vars högsta ledning det ryska angreppet skedde, innehades nu av den på nytt i nåder komne generalen Kuropatkin. Liksom i Mandschuriet gjorde sig även här från första ögonblicket hans vanliga osäkerhet gällande. Medan Radko-Dmitrijeff på allt sätt försökte elda upp trupperna och skattade inga offer för stora för att tilltvinga sig ett genombrott, manade Kuropatkin till försiktighet och försökte genom tvetydiga stiliseringar av sina dagorder göra det möjligt för sig att, i händelse han misslyckades, skjuta skulden på sina underlydande.

Då det under världskriget talats så mycket om tyskarnas grymma krigföring m.m., kan det äga ett visst intresse att erfara en av ryssarnas armédagorder från Kekkau-slaget. I förbittringen över tyskarnas starka motstånd befalldes det, "att samtliga tagna fångar skola av trupperna användas som vägvisare, vilka böra gå i spetsen för stormkolonnerna. I fall av olydnad eller förräderi böra de genast skjutas". Tala sedan om ententens ridderlighet eller om Röda korsets heliga konventioner!

Efter 4 dagars blodiga angrepp avblåstes striden. Ryssarnas förluster stego till circa trettiotusen man, varjämte genombrottet misslyckats i grund; tyskarna behövde icke ens draga den allra minsta del av sina reserver till den hotade punkten, utan kunde använda dem på den så starkt hotade södra fronten.

Huvudfelet till såväl den ryska operationens som ententens misslyckande på västfronten låg enligt general Radko-Dmitrijeffs förmenande i artilleriförberedelsen, som föregick varje angrepp. Denna artilleriförberedelse var, då den ju ej gav ett definitivt positivt resultat, blott en alarmklocka, som utbasunerade stället samt även tiden för angreppet, och därigenom uppgav man en av de viktigaste förutsättningarna för att lyckas, nämligen överrumplingen. På grund härav beslöts det, att den tredje operationen skulle föras helt och hållet enligt nya principer. Ingen förberedande artillerield, utan ett nattligt angrepp med i största hemlighet koncentrerade trupper, först därefter — sedan genombrottet lyckats — skulle starka artilleriformationer samt reserver kastas in uti breschen. Enligt detta program inleddes och fördes det blodigaste av alla slag, som utkämpats på den norra ryska fronten, nämligen det s.k. Aa-slaget. Gynnade av stark köld och yrväder lyckades ryssarna på den ryska julkvällen 1916 bryta sig in i tyskarnas linjer sydväst om den lilla staden Schlock. Den därstädes förlagda tyska 4. Posnanska landstormsbataljonen blev fullständigt uppriven och tillintetgjord, och de i spetsen för det ryska angreppet gående lettiska regementena trängde i ett nu ända till floden Aa eller till tyskarnas sista försvarslinje. Tyskarnas ställning var kritisk, och om framför allt de ryska trupperna, som norrifrån skulle taga fienden i flanken, gjort sin plikt, hade väl genombrottet lyckats samt målet Mitau uppnåtts. Men bland ryssarna förmärktes redan nu början till den demoralisation, som skulle bringa hela deras en gång så stolta rike till fullständigt förfall. Trupperna lydde delvis icke order och nekade att gå till angrepp, och staberna samt ledarna visade en oförmåga, som icke ens jag hade tilltrott dem. Min egen kårchef, general Novikoff, som under bataljerna i Polen till och med lyckats komma sig till ett Georgskors, förlorade under slagets gång fullkomligt huvudet. Intressant var att iakttaga, huru han under de mest kritiska ögonblicken icke tänkte så mycket på slagets gång som på att han framför allt icke skulle göra något, som kunde framkalla det höga chefskapets missnöje, kanske med avsked som följd. Varje telegram, som anlände till oss, mottog han med utropet: "Från vem? Har jag fått avsked!?" Att någonting effektivt under sådana omständigheter kunde fås till stånd var ju uteslutet. På grund av den allmänna obeslutsamheten och villervallan fingo tyskarna andrum, kastade i striden några mindre reserver, bland vilka i synnerhet ett kompani L.G. reservjägarne vid Mangel gjorde underverk, och lyckades icke blott hejda anfallet utan även återtaga en stor del av den förlorade terrängen. Ett par veckor senare angrepo tyskarna i sin tur, och striden flammade upp på samma valplats med ny förbittring. På grund av den stora kölden — närmare 25° R. — blev striden mycket svår och förbunden med en kolossal manspillan, i synnerhet på den ryska sidan, ty tyskarna besköto oss under tvenne dygn med den mest infernaliska artillerield samt giftiga gaser. Slutresultatet av det hela blev ungefär plus minus noll. Ryssarna togo en mindre position, det s.k. kulsprutsberget, med ett 30-tal kanoner och ett 1,000-tal fångar, men förlorade i stället i fångar över 5,000 samt i döda och sårade c:a 60,000. De tagna troféerna förevisades av ryssarna i Riga, varest de utställdes framför den ryska katedralen, men — o ve! — bland de tagna kanonerna var ej en enda riktigt tysk, utan alla gamla ryska, som ifrån Kovno släpats hit ut och nu av tyskarna övergivits. Följande dag kom det även befallning att troféerna genast skulle bortskaffas. Uti "Aa-slaget" deltog på den tyska sidan vår finländska jägarbataljon, men på grund av förhållandena kom densamma ej att på ett mera aktivt sätt ingripa. Detta blodiga slag, som med största förbittring fördes ända in till de sista reserverna och under vilket bl.a. letternas förluster stego till närmare 80 %, var ryssarnas sista försök att genombryta järnringen i norr. Efter detta följde snart revolutionen, den allmänna upplösningen och sist Rigas intagning med en förlust för tyskarna av blott ett 80-tal sårade och döda.

Att den tyska arméns stora motståndskraft såväl i väster som i öster ej berodde på att, som general Radko-Dmitrijeff påstod, de ryska artilleriförberedelserna före angreppen antingen varit för långa eller för svaga, kan följande betecknande lilla episod från "Aa-slaget" i sin mån bevisa. Tack vare överrumplingen lyckades det ryssarna att i början av slaget bemäktiga sig ett relativt stort antal fångar. Under förhöret med dessa i kårstaben kom jag bl.a. att träffa på en soldat från Ost-Preussen, vilken, då jag uttalade min förmodan att det nu komme att gå illa för tyskarna på grund av den 5-6-dubbla övermakt, de på denna front hade emot sig, helt lugnt replikerade: "Förlåt att jag säger Eder min mening öppet. Vi tyskar räkna att, om vi på östfronten äro en mot tio, så är det relativt jämnt; äro ryssarna flera, ja, då kan det ju bli något knepigare." En armé, hos vilken självsäkerheten är så stor, kan ej besegras, utan måste, så länge blott denna tro på folkets styrka upprätthålles, kunna framgångsrikt trotsa en hel värld av fiender.

V.

Under året 1915 och i synnerhet de följande åren gjorde sig överallt inom den ryska armén en stor officersbrist gällande. Till avhjälpande av denna tillgrep man det enkla medlet att vid de gamla officersskolorna inrätta korta kurser, som på några månader skulle "färdigbaka" det nödiga behovet. Emellertid visade det sig rätt snart att dessa "krigsfänrikar" ytterst sällan på den korta utbildningstiden kunnat inhämta ens de allra elementäraste fackkunskaper, och, för att i åtminstone någon mån komplettera dessa, inrättades vid de olika fronterna under vintern 1916 officersrepetitionskurser, till vilka "fänrikarna" i tur och ordning under vinterns lopp skulle kommenderas. Även hos oss på Riga-fronten i den f.d. mondäna badorten Majorenhof uppsattes en sådan skola, och jag fick i uppdrag att där föreläsa i taktik. Kurserna öppnades och invegos enligt rysk sed med pomp och ståt och hänförelsen var stor, för att naturligtvis, som det alltid gått i det landet, snart svalna av samt småningom dö bort. Från invigningsfesten, som bevistades av general Radko-Dmitrijeff samt hela det höga chefskapet, minnes jag bl.a. det officiella invigningstalet, som hölls av arméprästen — detta tal var nämligen utomordentligt betecknande för de åsikter, som härskade och inpräntades under världskriget i alla rättrogna ryssar. "Detta stora världskrig, uti vilket vårt land nu är indraget, är, mina herrar, ej blott ett stort fosterländskt krig, ett sådant, som våra förfäder förde år 1812 emot inkräktaren och usurpatorn Napoleon, utan i ännu högre grad ett heligt krig. Gud har ställt Ryssland i spetsen för de nationer, vilkas heliga mission det blivit att på nytt rädda den mänskliga kulturen samt Europa och den sanna kristendomen från barbarerna."

Talet väckte naturligtvis ett nytt utbrott av nationell hänförelse bland den församlade officerskåren, men runt omkring talade de plundrade och skövlade villorna, på vilkas väggar man med människoexkrement ritat kejsar Wilhelms porträtt och uti vilka kommoderna och bordslådorna fått tjänstgöra som W.C., sitt stumma, men tydliga språk. Allt detta skedde till på köpet i eget, av fiendehand ännu icke berört land. Samma förödelse, som övergått Majorenhof, hade för övrigt utsträckts över hela den vackra Rigastranden. Fullkomligt skövlad och förstörd låg den lilla vackra och för sina svavelkällor bekanta badorten Kemmern. Den hade visserligen några timmar varit besatt av fienden, men själva förstörelsen träffade den likväl först vid kosackernas samt i synnerhet de s.k. "partisanernas" ankomst och inkvartering. Ingenting skonades — till hästkrubbor användes marmorbadkar, det stora kurhuset apterades till stall o.s.v. Inredningen, ja till och med golv och väggar i samtliga villors bottenvåningar brändes så småningom upp. En härlig hundraårig skog omgiver hela orten, men ryssarna voro för lata att taga de nödiga stegen för att därifrån hämta bränsle — de föredrogo att helt enkelt hugga bräderna bort från närmaste vägg eller att elda med husets möbler. Det var en originell syn att se denna ort år 1917 — det året tillbragte jag en tid därstädes som t.f. stabschef för 109. divisionen. Då bottenvåningarna voro renskrapade och uppbrända, stodo villorna som på styltor, och det var med knapp nöd man lyckades skaffa sig ett något så när beboeligt litet kyffe med de nödvändigaste möblerna. Dessutom befann sig orten under artillerield från strandsidan, varest tyskarna uppställt ett par långskjutande kanoner, ur vilka de systematiskt vid middagstiden serverade oss 20 à 25 grova skott. Jag kan ej påstå att denna "dessert", som vanligtvis applicerades i ens allra närmaste omgivning, hörde till de smakligaste eller bidrog till höjandet av stämningen och aptiten vid middagen, Men människan vänjer sig ju vid allt och snart gåvo "smällarna" blott nya impulser åt skämtarna vid bordet — man skar vitsar över följderna av t.ex. en granats plötsliga inslag i soppskålen, över grannens blekhet eller hastigt påkommande aptitlöshet, illamående eller annat dylikt.

VI.

Den stora ryska marsrevolutionen, som i det inre av Ryssland och även i Finland utmynnade i excesser, massmord på officerare m.m, avlöpte hos oss vid Riga-fronten relativt lugnt. Efter det vi under 3 dagar varit fullkomligt utan alla nyheter — rykten voro blott i omlopp om en utbruten större strejk i Petersburg — erhöll järnvägspersonalen vid samtliga stationer helt oväntat ett telegram, i vilket järnvägsmännen av en viss Bublikoff, som utgav sig för den nya regeringens kommunikationsminister, uppmanades att kvarstå på sina poster. Vilken uppståndelse detta telegram åstadkom, kan man lätt tänka sig, men snart följdes detsamma av en hel mängd andra, som bättre klargjorde situationen. Såsom överallt i landet höjdes här vid Riga ingen röst eller hand till tronens försvar, och glädjen över den förändrade situationen var allmän. Det höga chefskapet och de bildade idealiserade sitt folk och sågo i denna relativt oblodiga revolution någonting stort, vackert och till och med enastående i historien, något som skulle frigöra Rysslands stora andliga och materiella krafter samt föra det till en snabb och glänsande seger. Soldatesken åter fröjdade sig åt att slippa disciplinen, att kunna ge fritt lopp åt alla sina lidelser samt att snart få komma hem, ty nu skulle och måste det ju bli fred. Enligt mitt förmenande var det just i denna kolossala trötthet på kriget och ej i något annat som huvudorsaken till revolutionens snabba seger låg — och hade herrar Kerenskij et consortes uppfattat detta, vore Ryssland i detta ögonblick helt visst starkare än någonsin förut. — Revolutionen förde naturligtvis med sig förändrade förhållanden även för staden Riga. Det förhatliga mörkret försvann, teatrarna öppnades, kaféer och cabareter uppstodo överallt i staden, musiken fick ånyo ljuda på restaurangerna, dagarna igenom tågade processioner längs gatorna, hållande meetings här och där, och slutligen arrangerades folkdanser med illumination och fyrverkeri ute i alla stadens folkparker. Att kriget ännu pågick, att fienden befann sig på knappa 20 kms avstånd glömdes fullständigt, och ryktet visste till och med förmäla att själva fronten på sina ställen totalt blottats, i det soldatesken, föredragande en s.k. gulanje framför livet i löpgraven, helt enkelt begivit sig i väg till festen i fråga. Det höga chefskapet förlorade delvis fattningen, delvis försökte det att genom en ända till inställsamhet gående eftergivenhet vinna soldaternas gunst. Bl.a. kommer jag ihåg hurusom general Radko-Dmitrijeff, vilken efter "Aa-slaget" i januari låtit arkebusera ett femtiotal soldater, som vägrat att gå till storms, officiellt tillät att liken nu ett par månader senare grävdes upp för att under militära hedersbetygelser på nytt bisättas. Därvid framhöll han de arkebuserade såsom hjältar, de där offrat sitt liv för revolutionen och folket. Onda tungor påstodo till och med att generalen setts tåga i likprocessionen med en stor röd flagga i handen.