Den 10 oktober erhöll jag helt oväntat kallelse att ofördröjligen infinna mig hos 8. arméns överkommando i Riga. Där blev jag till min stora förvåning underrättad om att jag med följande tåg skulle expedieras till Berlin på order av generalstaben därstädes. Tidigt följande morgon bar det i väg. Jag åtföljdes av en tysk underofficer, som hade till uppgift att bevaka mig, men att tillika spela rollen av den älskvärda värden, ty under färden bjöds jag på tyska statens bekostnad på ypperlig kost i tågets restaurationsvagn. Resan gick längs den nya banan Riga—Mitau—Schavli—Königsberg—Berlin, som tyskarna byggt under kriget och som väl i framtiden kommer att bli en del av den huvudtrafikled, som skall förbinda såväl Petersburg som Finland via Reval med Berlin. Resan Riga—Berlin tog jämnt 26 timmar i anspråk, men denna resetid kommer väl att under normala förhållanden betydligt kunna förkortas. Tidigt på morgonen den 12 anlände vi till Berlin, där jag emottogs av en ung löjtnant Dettman, densamme som sedermera arbetade hos oss i Helsingfors vid den därvarande tyska kommendanturen. Förd av honom till Schmidts hotell invid bangården, blev jag, sedan jag på anfordran givit mitt hedersord på att ej försöka rymma, överlämnad åt mig själv och mina meditationer, vilka naturligtvis hela tiden kretsade kring det gåtfulla ändamålet med denna mystiska resa. Ända hittills hade jag nämligen på mina försiktigt framkastade frågor ej erhållit något annat besked, än att ordern kort och gott lydde, att jag skulle ledsagas till Berlin. Länge skulle min nyfikenhet emellertid ej ställas på prov, ty några timmar senare avhämtades jag på nytt av löjtnant Dettman, som nu förde mig till ett av de många hus vid Wilhelmstrasse, vilka apterats för utrikesministeriets räkning och för den i närmaste kontakt med detta ministerium arbetande "Section Politique" vid stora generalstaben. Här infördes jag till en liten, fetlagd, mycket förekommande och älskvärd herre, som efter en hel del introducerande fraser äntligen rodde ut med vad saken gällde. Jo, han önskade veta ingenting mer eller mindre än min ställning till ett väckt förslag om att jag skulle övertaga ledningen av den finländska jägarbataljonen, som på grund av särskilda omständigheter befann sig i fullkomligt upplösningstillstånd. Dessutom skulle på min lott komma att övertaga och fortsätta det arbete, vår i Stockholm varande aktivistiska, militära organisation handhaft, vilket arbete, till följd av att den tyska generalstaben av flere skäl icke mera ansåg sig kunna samarbeta med organisationen i fråga, ej mera tycktes avancera.
Min interlokutör var den sedermera även hos oss i Finland kände "direktören" Steinwachs, en politisk konspiratör av första rangen och en av huvudfigurerna uti den på sin tid så kända "Agadir-affären". För tillfället sysslade han speciellt med den "finländska frågan" och inlade stora förtjänster i tillkomsten och ordnandet av den tyska hjälpen speciellt vad vapenleveranserna beträffar.
Principiellt godkännande direktör Steinwachs' förslag, ville jag likväl, innan jag skred till arbetet, på grund av att jag på så lång tid ej haft någon kontakt med hemlandet, få upplysning om en hel del närmare detaljer samt tillika visshet om att militärkommittén i Finland skulle godkänna mig som sitt ombud i Tyskland. Ett annat huvudvillkor var, att Tyskland verkligen med allvar skulle åtaga sig vår sak och att det hela ej komme att avlöpa ungefär som t.ex. det irländska äventyret.
Följande dag sammanfördes jag med chefen för "Section Politique", kapten v. Hülsen, med vilken frågan på nytt utförligt debatterades och för vilken jag ånyo utlade mina villkor, i synnerhet det sistnämnda. Min förvåning var stor, då jag erfor, på huru lös grund vårt företag i Tyskland tills vidare var byggt. Hela jägarbataljonens öde hängde verkligen på ett hår, ty det existerade egentligen inga överenskommelser eller bindande löften från tysk sida beträffande bataljonen och tillvaratagandet av vårt lands intressen vid ett eventuellt fredsslut. Sådana löften hade dock bort kunna vinnas som vederlag för de betydande tjänster jägarna, i synnerhet under sina kommenderingar till Finland och Ryssland, gjort Tyskland.
Av kapten v. Hülsens ord kunde jag draga slutsatsen, att den militära kommittén i Stockholm ofta arbetade för sig utan någon kontakt med härledningen i Tyskland och t.ex. gav viktiga order till Finland, utan att den tyska generalstaben på något sätt godkänt desamma. Sålunda hade bl.a. militärkommittén i Finland på hösten 1917 helt plötsligt och oväntat från Stockholm erhållit besked om att våra jägare den 9 september skulle landstiga i Finland, för att börja befrielsekriget mot Ryssland, som ju vid denna tid ännu hade c:a 100,000 man väl organiserade och relativt väl disciplinerade trupper i landet — frånsett hela den stora garnisonen i Petersburg, vilken ju med lätthet hade kunnat dirigeras till Finland. För att höja modet här hemma meddelades det tillika, att en större tysk truppstyrka genast därpå skulle följa efter till Finland. Men icke nog härmed. Även bataljonen gjordes klar till avresa, och hade ej excellensen Ludendorff, för vilken den s.k. finländska planen förelades, genast förkastat densamma, såsom varande vanvettig och för vårt land ödesdiger, och tillika kategoriskt förbjudit avsändandet av bataljonen, hade vårt land och jägarna genom detta äventyr kastats i olyckor med de mest vittgående följder. Ty någon tysk dessant i Finland var och kunde det vid denna tidpunkt på allvar ej ens ha varit tal om. Dessa m.fl. liknande detaljer gjorde, att jag lät min tvehågsenhet fara, ty huvudfelet till allehanda missförstånd låg väl däri, att all korrespondens gick genom mellanhänder. Skulle någonting av värde kunna uppnås, måste det förberedande arbetet utföras i Berlin i direkt kontakt samt i full överensstämmelse med arbetet i tyska generalstaben och högkvarteret. Att icke blott den tyska generalstaben utan även militärkommittén i Finland kommit till samma åsikt, såg jag därav att, som jag någon tid senare erfor, denna sistnämnda hade fäst tyskarnas uppmärksamhet på mig, såsom varande en lämplig person, med vilken den tyska generalstaben kunde samarbeta och som den vid behov kunde använda.
Efter att ha blivit introducerad vid generalstabens "Section Politique" och av densamma till och med välvilligt uppmärksammats med inbjudning till tvenne splendida middagar på Hotel Adlon och Hotel Esplanade, intog jag säte och stämma i sagda sektion som representant för det blivande "självständiga Finland". För att befria mig från allt onödigt skvaller och alla misstankar — ty även i Berlin härskade bland allmänheten en viss spionskräck — omdöptes jag officiellt till herr W. Thalen från Riga, under vilket namn jag vistades i Berlin de första månaderna, ända tills förhållandena genom Finlands självständighetsförklaring omsider tilläto mig att öppet uppträda under mitt riktiga namn och med mig tillkommande militärrang.
Vid min ankomst till Berlin frapperades jag av att finna förhållandena där så litet förändrade mot förr. Hade ej det överallt härskande kortsystemet samt frånvaron av automobiler, hyrkuskar och kokotter gjort sig gällande, hade man knappast märkt att kriget allt fortfarande rasade med om möjligt ännu större intensitet än tidigare. Händelserna vid fronten togos med det största lugn och av någon egentlig hätskhet gentemot fienden, en sådan som man kunde märka t.ex. i Ryssland, skönjdes ej ett spår, måhända snarare motsatsen vad Ryssland och Frankrike beträffar.
Med mitt egentliga arbete kunde jag på mera energiskt sätt vidtaga först efter det en del av den i Stockholm startade "finska delegationens" medlemmar på uppmaning av tyska regeringen i och för mera definitiva underhandlingar anlänt till Berlin. 1 medlet av november samlades på Hotel Furstenhof senator E. Hjelt, professor R. Erich, baron A. v. Bonsdorff, direktör S. Sario, ryttmästaren M. Gripenberg, doktor H. Gummerus och jag, och därvid beslöts att överflytta delegationens huvudarbete från Stockholm till Berlin och att i Stockholm bibehålla blott ett litet filialkontor, som under mag. K. Donners ledning skulle ombesörja förbindelsen med hemlandet. Ledningen och skötseln av jägarbataljonens angelägenheter överlämnades åt mig samt ryttmästaren Gripenberg, vilka tillika ägde bevaka bataljonens intressen vid tyska generalstaben. Dessutom erhöll jag uppdraget att såsom representant för militärkommittén i Finland söka anskaffa vapen, ammunition m.m. och att utarbeta en aktionsplan, som skulle stå i konformitet med tyskarnas egna planer och det allmänna militära läget.
För att handhava den politiska agitationen i Tyskland hade tidigare under direktör Sarios sällsynt energiska och målmedvetna ledning grundats "Das Finländische Bureau", vilken utgjorde det första lilla fröet till vår blivande ambassad i Tyskland. Byrån i fråga inrymdes i en liten källarvåning på tre rum vid Nürnberger Strasse, men blev det oaktat ett gemytligt samlingsställe, till vilket samtliga i Berlin då vistande finländare städse plägade söka sig för att träffa landsmän och för att erfara de färskaste nyheterna från hemlandet. Då direktör Sario i början av december 1917 reste till Sverige och sedermera därifrån över till Finland, övertogs hela byrån av mig, varigenom även vår nya militära avdelning kom att koncentreras därstädes. Arbetet på byrån var hela tiden, oaktat de minimala resurser som stodo till dess förfogande, mycket intensivt. Tidningarna uppvaktades och informerades angående förhållandena hos oss, en hel del broschyrer författades, utgåvos samt distribuerades bland centralmakternas ledande statsmän och politici, politiska och geografiska föredrag arrangerades, ja till och med s.k. finländska aftnar med rikhaltigt program och dans fingos till stånd. Vid jägarbataljonen i Libau anordnades nya officers- och undervisningskurser, s.k. sprängkommandon inövades och hela arbetet därstädes inriktades på en direkt förberedelse till det, som skulle förestå jägarna efter deras hemkomst. Genom detta ingöts även nytt mod och hopp i bataljonen, vilken redan trodde sig glömd av hemlandet och av nervositet hade svårt att hålla ihop. Till höjandet av stämningen bidrogo dessutom i hög grad de relativt stora penningebidrag, vilka nu så småningom började inflyta från Finland och vilka genom vår byrå i Berlin fördelades bland de mest behövande av jägarna och bland jägarbataljonens olika kassor. Genom denna omorganisation kom nu äntligen den så länge saknade, ständigt till hands varande, förmedlande mellanhanden mellan jägarna och det högsta tyska militärbefälet till stånd, tack vare vilken en mängd frågor och smärre missförstånd mycket snabbt kunde ordnas till ömsesidig belåtenhet.
Handhavandet av den finländska saken och överledningen av jägarbataljonen koncentrerades hos tyskarna i Berlin å generalstabens "Section Politique", som direkt underlydde det stora högkvarteret och erhöll sina direktiv av general Ludendorff själv. I spetsen för "Section Politique" stod den redan nämnde kaptenen v. Hülsen, till vilken vårt land står i största tacksamhetsskuld, ty tack vare det stora anseende och inflytande, han åtnjöt i det tyska högkvarteret och hos general Ludendorff, vars speciella gunstling han var, har han i mycket hög grad medverkat till ernåendet av vår självständighet. I honom hade vårt land en av sina allra bästa vänner och förkämpar, och jag kan väl öppet tillstå, att mången svårlöst politisk fråga blott tack vare hans takt och målmedvetna, säkra och energiska arbete erhöll en för oss lycklig och snabb lösning. I sin närmaste man kapten v. Püschel hade han en värdig medarbetare. Också han hör till de män, som vårt land städse med tacksamhet bör ihågkomma.