Medan förhållandet och samarbetet mellan generalstaben och oss var det mest intima och hjärtliga, kan detta ej sägas om vårt förhållande till det tyska utrikesministeriet, åtminstone ej efter det den för vårt land och dess strävanden sympatiskt stämda statssekreteraren Zimmermann ersatts av herr v. Kühlman, vilken ställde sig, om ej direkt fientlig, så likväl ganska kylig gentemot våra strävanden. I synnerhet under tiden för avslutandet av freden i Brest-Litovsk kommo våra intressen först i andra planet, och att desamma likväl vid detta fredsslut i någon mån bevakades berodde, enligt min mening, huvudsakligen återigen på general Ludendorffs personliga föranstaltande.
Genom bolschevikrevolutionen i Ryssland samt Kerenskijs fall kom situationen för Finland i ett annat skede. Då ett fredsslut mellan Tyskland och Ryssland numera kommit på dagordningen, gällde det för oss i Berlin närmast att förmå Tyskland att definitivt fatta ställning till den finländska frågan. Tills dato hade tyska regeringen ej givit några som helst bindande löften åt Finland, och fara förefanns att, då det för Tyskland framför allt gällde att säkerställa sin östfront, våra intressen lätt kunde komma att skjutas å sido.
Den tyska regeringen borde sålunda bibringas övertygelsen, att Tysklands intressen krävde ett militäriskt och ej blott politiskt ingripande i Finland. I ovannämnda syfte inlämnades under hösten 1917 till tyska högkvarteret en av dr Gummerus, dr W. Sivén och mig författad skrift, i vilken vi förfäktade nödvändigheten av att Tyskland direkt ingrepe i vårt lands öden och överginge från löften till handling. Ett aktivt militärt ingripande, skedde det ock i minsta möjliga mån, skulle klara den politiska situationen i norden samt tillika möjligen rädda Finland undan den hotande finsk-ryska bolschevismen. Då det under denna tid på året knappt kunde bliva tal om en större aktion på själva det finska fastlandet, gällde det tills vidare att endast besätta Åland samt att av ögruppen skapa en mellanstation eller en bas för den framtida huvudoperationen. Samtidigt med Ålands besättande skulle den finländska jägarbataljonen överföras dit, för att där kompletteras av nya skaror finländska frivilliga, som helt visst under sådana omständigheter skulle tillströmma.
Med anledning av denna skrivelse sände general Ludendorff i början av december månad chefen för den politiska avdelningen vid högkvarteret, general Bartenwerfer till Berlin, för att personligen konferera med oss. Vid konferensen, som hölls uti generalstaben, närvoro från finländsk sida senator Hjelt, baron v. Bonsdorff, ryttmästaren Gripenberg och jag. Till en början ställde sig tyskarna mycket avvisande gentemot hela planen, men då jag, sättande allt på ett kort, hotade med att vi, då vi omsider fått nog av löften och väntan och till varje pris måste vinna vår frihet, skulle vända oss helt till ententen, om Tyskland nu lämnade oss i sticket, lovade general Bartenwerfer att framföra allt det sagda till general Ludendorff och att planen på en expedition till Åland och Finland skulle tagas under noggrann omprövning samt förverkligas, så framt förhållandena det tilläte. Tillika erhöllo vi löftet om att Tyskland, ifall det tidigare skulle komma till någon sorts uppgörelse med Ryssland, skulle av detta fordra erkännandet av vår självständighet samt bortdragandet av de ryska trupperna ur landet. Detta senare löfte bekräftades sedermera även skriftligt av general Ludendorff. Med generalstaben var allt således relativt gott och väl, men med utrikesministeriet kommo vi ej långt, i synnerhet som till vår olycka den nyutnämnda statssekreteraren v. Kühlman denna tid var borta från Berlin. Då varken Hjelt, Erich eller v. Bonsdorff på grund av olika skäl ville kvarstanna i Berlin för att invänta v. Kühlmans återkomst, utan begåvo sig till Stockholm, kom det icke till något personligt sammanträffande med honom, innan han helt oväntat avreste till Brest-Litovsk för att underhandla med ryssarna. Därav följde, att den finländska frågan under det första skedet av de tysk-ryska underhandlingarna icke berördes i den utsträckning vi hade hoppats.
Först så sent som den 23 jan. 1918 kom det till ett personligt sammanträffande emellan v. Kühlman och oss (Hjelt, Erich och mig), under vilket huvudsakligen förhandlingarna i Brest-Litovsk berördes, naturligtvis blott i den mån de rörde Finlands intressen. Frågan om Finlands självständighet hade av tyskarna upptagits och ryssarnas erkännande av självständigheten hade genomdrivits, men underligt nog hade därvid ej alls behandlats frågan om landets evakuering. Orsaken därtill förklarades av v. Kühlman helt naivt sålunda: "Men ingen har ju bett mig därom!" Då professor Erich härtill genmälde, att denna begäran av oss framställts uti samtliga till utrikesministeriet inlämnade promemorior, sade sig v. Kühlman ej personligen hava kunnat taga del av desamma. Med andra ord, alla av senator Hjelt och professor Erich inlämnade långa, utförliga promemorior och skrifter hade troligtvis ej alls blivit föredragna. Ett tidigare besök hos v. Kühlman hade nog ej, såsom några av våra delegerade ansågo, varit blott en pro forma sak, detta insågo vi nog nu mer än tydligt. Då förhandlingarna med ryssarna emellertid skulle fortsättas och denna gång med större eftertryck från Tysklands sida, skulle även denna fråga upptagas. Tillika ställde sig v. Kühlman sympatisk till tanken på vår bataljons hemsändande i form av en sluten trupp, ehuru han ej ännu därom ville giva något definitivt besked, då ju på grund av den rådande vapenvilan bataljonens hemsändande kunde av ryssarna tolkas som ett brott emot konventionens villkor. Totalintrycket av vårt relativt långa samtal med v. Kühlman var, vad mig personligen vidkommer, likväl det, att den finländska frågan var för honom ett terra incognita och att densamma ej intresserade honom. Att den överhuvudtaget upptagits till behandling i utrikesministeriet berodde nog huvudsakligen på önskan att tillmötesgå det stora högkvarteret och ej på grund av ett förefintligt utarbetat politiskt program. Detsamma gällde enligt min mening även den s.k. baltiska frågan. Det var med ett ord sagt ej den tyska potitiken, som angav målen för strategien, utan ställdes tvärtom landets diplomater genom de tyska vapnens glänsande segrar inför helt nya och allt mera oväntade och svårlösta uppgifter. —
Det politiska klubb- och salongslivet i Berlin erhöll genom den ryska revolutionen och underhandlingarna i Brest-Litovsk nytt uppsving, ty frågan om Rysslands framtid samt i synnerhet om ordnandet av randfolkens inom ryska riket öden diskuterades livligt. Härtill bidrogo naturligtvis de i stor mängd till Berlin under hösten 1917 ankomna representanterna samt befullmäktigade för dessa randfolk. Bland de mera bemärkta, inflytelserika salongerna, med vilka jag kom i personlig beröring, vill jag särskilt nämna baron Roops samt generalskan Hoffmans. Baron Roop var en av huvudledarna för den litauiska rörelsen och tillika en av de mest energiska och inflytelserika medlemmarna av de ryska randstaternas förbund samt, om jag ej misstager mig, förbundets grundläggare och ordförande. Hans salong var fullständigt kosmopolitisk. Där kunde man råka representanter för det forna ryska rikets alla olika folkslag. Generalskan Hoffman åter var hustru till den bekanta generalen Hoffman, stabschefen för hela östfronten samt ledaren för fredsunderhandlingarna i Brest-Litovsk. Generalen åtnjöt icke blott inom de tyska militära, men även i de politiska kretsarna ett mycket stort anseende och hans namn och kapacitet ställdes ofta i jämbredd med general Ludendorffs. Han ansågs bl.a. som en av Tysklands främsta militära auktoriteter i den ryska frågan. Under det rysk-japanska kriget deltog han som attacherad vid general Kurokis stab och gjorde här sina studier i den ryska strategiens samt taktikens mysterier, studier, vilka han sedermera som stabschef och den ledande kraften i överbefälhavaren för hela östfronten prins Leopolds av Bayern stab på ett ypperligt sätt tillämpade. Denna hans karriär gav anledning till följande träffande uttryck, som hans fru under en av sina router fällde — "Erst prügelte mein Mann die Russen von Hinten, jetzt prügelt er sie von Vorne." — I generalskans salong samlade sig allt vad Berlin ägde av mera bemärkta politiker, riksdagsmän, militärer m.m. Här hade jag nöjet sammanträffa med bl.a. ledarna för framstegs- och nationalliberala partierna i riksdagen herr Fischbeck och dr Streseman, en del högställda diplomater m.fl. Till min icke ringa förvåning var en stor del av dessa yrkes-politici tämligen litet initierade i våra förhållanden. Dr Streseman trodde t.ex., att de ryska "finländska" regementena bestodo av finländare och kunde därför ej riktigt förstå, att vi nu helt plötsligt, efter att ha kämpat med sådan hänförelse mot Tyskland, bådo om dess hjälp och vänskap. Då jag upplyste honom om rätta förhållandet samt om existensen av 27. jägarbataljonen, blev han ytterst förvånad.
Förutom svårigheten att under kriget bedriva ett omfångsrikare agitations- och upplysningsarbete i Tyskland, bidrog till denna ganska allmänt utbredda okunnighet den hemlighetsfullhet, med vilken även tyska generalstaben omgivit våra jägare. Censuren strök obarmhärtigt allt, som angick dem och deras existens.
Av de i Berlin existerande politiska klubbarna var väl den s.k. Onsdagsföreningen den mest livaktiga och inflytelserika, ty den räknade de mest bemärkta och högst ställda personligheterna såväl inom regeringen och aristokratien som inom handelsvärlden och pressen till sina medlemmar. Några dagar efter det röda upprorets utbrott i Finland blev jag jämte senator Hjelt av klubben inbjuden på middag med därpå följande aftonsamkväm å Hotel Continental. Aftonen blev för mig en av de minnesrikaste, ty jag hade bl.a. den lyckan att till bordsgrannar få den från krigets början så ryktbare general v. Klack samt herr v. Kühlmans frände excellensen v. Stumm, med vilken senare jag mycket utförligt kunde diskutera vår politiska fråga i hela dess vidd.
Under aftonens lopp vidtog en allmän diskussion om de på dagordningen stående frågorna — den finländska samt den baltiska, under vilken jag fick tillfälle att relatera om förhållandena i Finland samt besvara en mängd till mig ställda frågor bl.a. om Sveriges ställning i förhållande till oss, om Ålandsfrågan m.m. I sällskapet, vari deltog även Kejsar Wilhelms svåger, arvprinsen av Meiningen, kunde en genomgående varm sympati för Finland förmärkas och samtliga talare framhöllo nödvändigheten av att Tyskland nu borde förhjälpa vårt land till fullständig frihet och självständighet. I den baltiska frågan gingo däremot meningarna något åtskils och i synnerhet opponerade sig huvudredaktören för Vossische Zeitung Bernhardi (av judisk extraktion) skarpt mot de baltiska provinsernas avskiljande från Ryssland. Fredsunderhandlingarna i Brest-Litovsk samt överhuvudtaget herr v. Kühlmans ryska politik kritiserades mycket skarpt och med en mun krävdes de mest resoluta åtgärder emot Ryssland samt dess bolscheviker. Detta möte återspeglade i det hela taget helt tydligt de stämningar, som under denna tid rådde inom Berlins politiska och till och med breda borgerliga kretsar.
Såväl det militär-politiska spionaget som vapenanskaffningen till Finland sköttes och förmedlades genom Stockholm. Medan spionaget, som allt sedan krigets början varit i gång, fungerade på ett ypperligt sätt, vållade emellertid vapenanskaffningen stora svårigheter. Den första större vapentransporten — cirka 6,000 gevär med ammunition — expedierades på senhösten 1917 och anlände samt fördelades bland befolkningen i Österbotten utan större missöden. På grund härav beslöto vi att i december 1917 riskera en större sändning på 30,000 gevär, ett hundratal kulsprutor samt en myckenhet ammunition. Den för oss så dyrbara lasten avsändes av tyskarna på den bestämda dagen till den överenskomna mötesplatsen i Åbo skärgård, men måste tyvärr, efter att i en veckas tid förgäves ha inväntat mottagarna, återsändas. Orsaken till detta för vårt land så ödesdigra "missöde" blev ej helt utredd, men låg enligt min tanke huvudsakligen däri, att vederbörande här hemma ej tillräckligt omsorgsfullt skött organisationen av mottagningen, utan överlämnat denna åt personer, vilka visade sig äga varken vilja eller mod att sköta sitt uppdrag och vilka dessutom icke heller på något sätt gjort sig värdiga eller förtjänta av det förtroende, den så betydelsefulla uppgiften innefattade. Huru som helst, vapentransporten misslyckades och några veckor senare, då det röda upproret utbröt, stod vårt folk så gott som vapenlöst.