Dessutom vållade detta misslyckande stor förargelse hos tyska generalstaben, vilken till och med sade sig för framtiden ej mera vilja riskera fartyg, last och besättning för slika företag, då man i Finland ej ens kunde möta på den överenskomna mötesplatsen. Ungefär samtidigt med denna händelse inträffade en annan olycka. Tyska U-båten N:o 59, förd av kapten Wissman, hade fått i uppdrag att föra en trådlös telegrafstation, vapen samt ett tiotal jägare (bl.a. Sihvo och Hägglund) till Finland. Båten anlände lyckligt till destinationsorten i södra Finland, men råkade på hemvägen ut för något slags olyckshändelse och gick under med man och allt. Även detta bidrog naturligtvis att hos vederbörande minska lusten för marina företag i våra farliga vatten.

På uppdrag av militärkommittén besökte jag någon tid senare chefen för tyska U-båtsflottiljen amiral Ritter von Mann, för att uttala vårt djupa beklagande över den stora förlusten samt överräcka 15,000 Rmk att fördelas bland anhöriga till de så sorgligt omkomna, vilken gåva med tacksamhet emottogs.

VIII.

Efter det Finlands självständighet erkänts av Ryssland, tycktes intet hinder mera kunna föreligga för jägarbataljonens hemkomst. Emellertid förgick den ena dagen efter den andra, utan att den så efterlängtade kallelsen till hemlandet hördes av. Stämningen inom bataljonen blev allt sämre och hotade till och med att komma till uttryck i handlingar, som skulle nödvändiggöra bataljonens upplösning, ja kanske rent av dess delvisa internering. Under sådana förhållanden var icke ett ögonblick att förlora. Därför beslöt jag mig för att omkring den 10 januari 1918 resa till Stockholm, för att där personligen konferera i saken med därvarande landsmän samt om möjligt komma i direkt kontakt med militärkommittén i Finland. En vecka senare fingo vi även till stånd ett avgörande möte, vid vilket närvoro statsrådet A. Gripenberg, lantbruksrådet H.G. Paloheimo, magister K. Donner, kapten G. Theslöf, ryttmästaren M. Gripenberg, ryttmästaren H. Åkerman, som enkom på vår kallelse kommit från Finland, samt undertecknad. Efter en kortare diskussion beslöts det enhälligt, att, oaktat vår regering blott befullmäktigat oss att uppgöra ett eventuellt vapenköp, vi dock skulle i regeringens namn hos tyskarna anhålla om hemsändande av bataljonen såsom en fullt väpnad, sluten trupp. För detta ändamål skulle en av senator P. Svinhufvud åt statsrådet Gripenberg given blanco-fullmakt användas. Detta vårt beslut meddelades regeringen. Följande dag återvände jag till Berlin med de så viktiga fullmakterna. Vid min ankomst till generalstaben märkte jag emellertid genast, att någonting kommit emellan och, ombedd att följande dag infinna mig i utrikesdepartementet, fick jag där till min förvåning och förargelse erfara, att ministeriet på grund av de pågående fredsunderhandlingarna i Brest-Litovsk numera kunde tillåta varken vapenköpet eller — ännu mindre — jägarbataljonens hemresa, emedan bägge dessa företag kunde av ryssarna tolkas såsom fientliga handlingar. "Ingen tysk regering riskerar i detta ögonblick för Finlands skull fredsslutet med Ryssland" sades det. Här stod man alltså nu, och till råga på olyckan hade underrättelsen om fientligheternas början i hemlandet alldeles nyss ingått. Av nervositet och otålighet visste jag knappast mera till mig, och det var nog ord och inga visor, jag lät legationssekreteraren v. Trautman, som under statssekreteraren v. Kühlmans frånvaro i Brest-Litovsk skötte om våra angelägenheter, höra. Efter en mycket häftig ordväxling fick jag det likväl därhän, att herr v. Trautman åtog sig att ännu en gång telegrafiskt förfråga sig hos v. Kühlman samt att, om min anhållan tillika genast telegrafera till general Ludendorff. Dessutom avsändes ännu samma kväll genom generalstaben i Berlin till general Ludendorff en av senator Hjelt och mig uppsatt skrivelse, i vilken vi klart och tydligt läto förstå, att nu var stunden inne, då Tyskland måste i handling visa att det verkligen legat allvar bakom alla dess tidigare åt oss givna löften. Den spänning, vari vi finländare befunno oss de närmaste 24 timmarna, kan knappast med ord beskrivas. Redan den följande dagen anlände emellertid svaret från Ludendorff i form av befallning till generalstaben i Berlin, att omedelbart tillmötesgå vår begäran samt att med alla till buds stående medel påskynda förverkligandet av våra önskningar, men ombådos vi tillika, för att tillmötesgå excellensen v. Kühlman, godkänna följande förslag: 1) Vapnen uppköpas officiellt hos ett tyskt handelshus av en finländsk handelsfirma såsom gammalt skrot samt 2) jägarna avresa alla gemensamt, men utan vapen samt iklädda civila kläder. Då dessa två punkter innefattade blott pro forma fordringar och ej inverkade på sak, godkände vi naturligtvis dem genast. Excellensen Ludendorff har genom denna sin åtgärd för evärdliga tider sammanbundit sitt namn med vår frihetshistoria. Om icke i den avgörande stunden vapnen lämnats oss och jägarna tillåtits återvända, hade självfallet ingen som helst offervillighet i landet kunnat föra den började frihetskampen till ett lyckligt slut.

Nu gick det undan med fart. Samtliga permitterade jägare kallades telegrafiskt till Libau och bataljonen gjordes klar till avresa. Varje dag hade jag sammankomster med representanter för det tyska krigsministeriet i och för vapenköpet, och den 7 februari underskrevs ett kontrakt, enligt vilket den finska "firman" M. Gripenberg i Helsingfors av en tysk privat firma Mannesmann köpte följande partier "skrot": 70-tusen gevär, 20 miljoner patroner, 150 maskingevär, 12 kanoner samt en hel mängd allehanda tekniska instrument, telefonledningar m.m. Detta officiella kontrakt kompletterades av tvenne hemliga aktstycken, enligt vilka de officiella kontrahenterna ersattes av de respektiva tyska och finländska regeringarna samt köpesumman, 9 miljoner Rmk., av ett mindre parti metaller och rågummi, som finländska staten inom en utsatt tid skulle leverera i utbyte. Såväl vapnen som bataljonen skulle transporteras på finländska båtar och under finländsk flagga, och snart erhöllo vi även meddelandet, att båtarna Mira, Poseidon och Arcturus av finländska regeringen ställts till vår disposition samt voro på väg till Tyskland.

Några dagar senare fingo vi den glädjande underrättelsen att isbrytaren Sampo, förd av sin gamla beprövade kapten Rosenqvist, lyckats frigöra sig ur ryssarnas händer och lyckligen ankommit till Sverige. Detta betydelsefulla faktum gav oss möjlighet att lyckas i vårt planerade, djärva företag att mitt i februari månad söka trotsa ishinder och hemföra vår dyrbara last till en så nordlig hamn som Vasa. Att landa någonstädes sydligare var så gott som omöjligt på grund av såväl minfaran som fiendens övervälde i hela södra Finland. Och att sända transporterna per järnväg via Sverige var fullkomligt uteslutet till följd av svenska regeringens minst sagt ovänliga hållning gentemot oss. Sålunda förbjödos alla vapentransporter och all vapenexport — och ett par veckor innan det röda upproret utbröt, hade oss till och med förvägrats tillstånd att via Sverige hemsända ett femtiotal döende, lungsjuka jägare, ehuru Sverige kort förut så vackert och högtidligt erkänt vår självständighet.

Efter det vapenköpet slutförts och samtliga större, med den förestående upplösningen av jägarbataljonen och dess hemfärd sammanhängande frågor i Berlin principiellt diskuterats och avgjorts, reste jag i sällskap med ett tiotal finländare den 9 februari till Libau, för att i den finska regeringens namn övertaga bataljonen samt föra densamma till Finland. Sent på kvällen följande dag anlände vi till Libau, varest jag mottogs av truppens tyska och finländska befäl och inbjöds av detsamma till en festsupé på Hotel Petersburg, ett hotell, över vilket staden Libau kan vara stolt. Den 11 försiggick mottagningsparaden på stadens salutorg. Det var med klappande hjärta, jag gjorde min första rond längs de uppställda leden, ty jag var uppfylld av en glad stolthet över att nu som chef kunna blicka på dessa skyldrande, unga män, om vilkas bedrifter det med sådan hänförelse och stolthet viskades där hemma och vilka redan fått någonting legendariskt över sig. Men tillika kände jag hela ansvaret av min nya ställning vila på mig, och oförbehållsamt trängde sig på mig frågan: skall det lyckas mig att som f.d. rysk officer kunna vinna dessa ynglingars förtroende, och skola de vara villiga att följa mig på den väg, som förestår oss? Mottagandet av truppen avlöpte bättre än jag någonsin vågat hoppas, och jag tyckte mig överallt under slutdefiladen skönja av ungdomlig entusiasm och fosterlandskärlek glödande ansikten, som tillika röjde jägarnas fasta beslut att nu, då fosterlandets ödestimma slagit, ej svika den tillit de visste att fosterlandet hyste för dem. Ofrivilligt kom jag i detta ögonblick att tänka på den stolta tyska krigssången "Lieb Vaterland magst ruhig sein…" Efter paraden spikades under övliga militära ceremonier den nya bataljonsfanan vid stången, varvid jag fick röna äran att slå in den första spiken. Om aftonen gåvo tyskarna en stor avskedsmiddag för stadens honoratiores och det finska befälet. Stämningen var mycket hög och fosterländsk. Det vilade över jägarna en blandning av allvar och vemod — man firade ju ett avsked från gamla vapenbröder, med vilka man under de långa krigsåren delat så mången glädje, men ännu större sorger och umbäranden. En jublande glädje fyllde tillika jägarna vid tanken på att de äntligen finge återvända till det älskade fosterlandet och till de egna där hemma. I handling skulle de få visa dem där borta, att jägarnas fasta tro på framtiden varit berättigad och att det, som de lärt sig och genomkämpat, ej skett förgäves. De skulle, trots sin ungdom, dock bliva de, som räddade fosterlandet!

Den 13 februari upplöstes officiellt den kungliga preussiska 27. jägarbataljonen och övertogs av mig. Efter ceremonien hölls gudstjänst i stadens lutherska kyrka, varvid tillika trohetseden åt "Finlands lagliga regering" avlades; därjämte invegs den nya bataljonsfanan. Sent på aftonen och under nattens lopp försiggick den av excellensen v. Kühlman äskade maskeraden — omklädningen till civil — samt därefter inskeppningen. Torsdag morgon gav jag avskedsfrukost för bataljonens tyska befäl, som trots inlämnad anhållan ännu icke erhållit tillstånd att medfölja, och precis kl. 2 på dagen lättade Arcturus, förd av sin duktiga och energiska kapten Förbom, under näsduksviftningar, hurrarop, "Vårt land" samt "Die Wacht am Rhein" ankaret och styrde i snöslask och storm ut till havs, tätt följd av Castor, som med en värdefull last av kol och livsmedel skulle konvojera oss. Kursen sattes söderut längs den tyska kusten och fortsattes på grund av minfaran långsmed densamma ända till Stilo fyr, vid vilken vi svängde rätt norrut mot Ölands södra udde, där vi inväntades av tvenne svenska torpedojagare, de där skulle konvojera oss i de svenska vattnen ända upp till Arholma. Vid Arholma skulle Sampo, efter att ha inassisterat vapenbåtarna till Vasa, invänta vår ankomst. Den första dagen av resan var vädret stormigt och Arcturus rullade helt gemytligt. Livet på den överfyllda båten — vi voro circa 1,000 i stället för 400, som båten officiellt kunde inrymma — blev under sådana förhållanden ej just av det angenämaste slaget, men redan den följande dagen mojnade vinden och det blev liv och rörelse i myrstacken ombord. Inne i salongen exekverades kvartettsång och musik av bataljonens lilla stråkorkester, och uppe på promenaddäcket spelades däcksbiljard, röktes och promenerades dygnet om. Resan blev för alla en verklig rekreation efter alla de tusen omsorgerna före uppbrottet från Libau.

Den 18 anlände vi till Arholma, men erhöllo där per trådlös telegraf order att genast fortsätta norrut till Öregrund, dit även Sampo beordrats. Jämt en vecka efter resans början kommo vi till trakten av Öregrund, varest isförhållandena blevo så pass svåra, att vi nödgades definitivt invänta Sampo. Stor blev glädjen ombord, då Sampo äntligen dykte upp vid horisonten. Det var som om ett stycke hemland helt plötsligt kommit till en — vad detta betyder för dem, som under åratal varit skilda från sitt fosterland, kan man väl förstå! Med ljudliga hurra- och eläköönrop emottogs isbrytaren, och några timmar senare, efter det den förtöjts vid Castor, gick det löst med kolningen. Alle man i arbete! Det var ett nöje att se med vilket liv, med vilken lust och färdighet våra unge män skötte om kolpytsar, vincher, hackor och spadar. Ingen höll sig för god, alla gjorde sitt bästa och snart kunde resan hemåt fortsättas med den mäktiga isbrytaren i täten — Sampo bröt och skar packisen, som på sina ställen hopat sig till hela berg. Vårt beslut att från Tyskland för alla eventualiteters skull medtaga Castor med en last av kol visade sig nu ha varit utomordentligt lyckligt, ty av svenskarna hade vi näppeligen erhållit bränsle. Allt eftersom den svenska kusten passerades, erhöllo vi nämligen meddelanden om socialistmöten, vid vilka beslut fattats att ej tillåta någon kolning. Detta stämde icke våra känslor till förmån för gamla moder Svea, som nu för andra gången så bittert svek sin dotter Finland.

På kvällen av det 12 dygnet upptäcktes äntligen långt borta vid horisonten Finlands kust med Norrskärs fyr, vänligt blinkande åt oss ett hjärtligt välkommen. Men ännu många timmar skulle vårt tålamod sättas på prov, ty väldiga, ställvis 18 fot tjocka packisband skilde oss från hemlandet. Sampo och Arcturus arbetade utmärkt, turvis hjälpande varandra ur nöden, ty än satt den ena, än den andra av dem säkert fast. Till råga på olyckan började isen att skruva. Plötsligt begynte Arcturus' sidor bångna och skälva, isen tornade sig på några ögonblick högt upp längs båtens sidor, och hade ej Sampo varit inom närmaste räckhåll, hade det väl gått oss som det några veckor tidigare gått den svenska ångaren utanför Mäntyluoto, vilken inom några ögonblick fann sin grav i djupet. Men allra minst nu, då hemlandet vinkade vid horisonten, kunde något oövervinnligt hinder resa sig i vår väg. Allt måste övervinnas, och allt övervanns till slut. Vid tretiden på dagen den 25 februari, årsdagen av jägarbataljonens bildande, inlöpte vi i full flaggskrud i Vasa. Vi mottogos av jublande folkmassor, som redan vid de yttersta skären varit oss till mötes, med flaggor och skallande leverop. Där låg ungdomlig hänförelse, entusiasm och brinnande fosterlandskärlek i luften. Dessa oförglömliga ögonblick uppvägde fullt ut de långa åren av väntan och tung försakelse. Nu stod man äntligen vid sina djärvaste drömmars mål! Nu skulle således det stora heliga frihetskriget begynna, ett krig, mindre emot de egna röda, som vi betraktade såsom fosterlandsförrädare och mördare, de där självfallet skulle på välförtjänt sätt näpsas, än mot ryssen, mot arvfienden, med det dyraste och heligaste — vårt folks frihet och självständighet — som hägrande mål.