Emilia åter satt och wäntade tyst och tålmodigt. Hon kunde wäl tro att swalan, som hade så godt minne, ej förgätit henne, och hon mißtog sig ej. Paßpå min flicka! qwittrade swalan, och i detsamma lät hon falla i Emilias öppna hand ett litet grått frö, ej större än en äppelkärna. Och derpå flög hon sin kos. Nyfikna kommo de andra systrarna för att se hwad det war, och när de sågo det lilla fula fröet wid sidan af diamanten och guldfisken, slogo de till ett gapskratt och sade: det war wißt en wacker gåfwa att hämta med sig från Egypti land! Usch, låt oß ge den der usla kärnan till frukost åt hönsena; swalan har bara welat göra narr af dig, hon har nog något bättre att ge, fastän hon will retas en smula.
Emilia besinnade en liten stund hwad hon borde göra. Nej, tänkte hon, jag ger minsann ej mitt frö åt hönsen. Jag will plantera det i en burk och se hwad det blir deraf; det liksom anar mig att jag fått den bästa gåfwan af alla.
Nå nu skall ni få höra huru det widare gick med de tre systrarna och de tre gåfworna. Ilia, som fått den rika herrliga diamanten, kunde ej se sig mätt derpå. Dagarna igenom betraktade hon den; om nätterna sof hon med den och drömde om den. Hon tänkte ej på något annat, hon brydde sig ej mera om hwarken bedja eller arbeta, hon blef försumlig, wårdslös och olydig. Det wärsta af allt war likwäl, att när hon blef stor, tyckte hon sig wara ofantligt rik, blef fåfäng och högfärdig, gick i granna kläder och lät förstå att hon war något förmer än andra flickor. Och efter hon war rik, så funnos ochså de som smickrade henne och låtsade förälska sig i henne, för att komma åt hennes rikedom. Ilia gaf många friare korgen, men ändtligen walde hon ut den wackraste och gentilaste samt gifte sig med honom. Det war en präktig löjtnant med swärtade mustacher, guld på kragen och guldwärja wid sidan. Det lefdes ett par år mycket präktigt i det unga parets hus; de gåfwo lysande baler och förde stat som furstar. Men som det allt skedde på kredit, med den rara diamanten till pant och borgen, så kom den dag, då ingen wille låna mera pengar åt Löjtnanten och hans fru. Utan i stället kom stadsfogden en wacker morgonqwist och bad tusende gånger om ursäkt att han war twungen att göra utmätning och ta både diamanten och alla de öfriga grannlåterna — och adjö med den herrligheten! Löjtnanten tog sin maths ur skolan och rymde till Amerika; Ilia åter blef mycket fattig och måste uppehålla sig med att baka pepparkakor och göra grynkorf. Ty ingenting är närmare slägt än rikedom och fattigdom, när man har ett fåfängt och flärdfullt hjerta.
Milia åter, hwad mena ni det blef af henne? Hon blef en mycket poetisk och känslofull mamsell, som ej gjorde annat än pyßlade om sin lilla guldfisk och oupphörligt inbillade sig att den war sjuk: ibland hade den lungsot och ibland kikhosta. Deßutom läste hon mycket romaner och kunde skrifwa fransysk vers. Och som hon tyckte sig wara ofantligt bildad och lärd, så wäntade hon till det minsta, att någon profeßor eller kanske någon biskop skulle fria till henne. Men jag skall säga att lärda män bra sällan tycka om lärda fruntimmer, och ej heller om mycket känslosama. Och som inga andra män dugde åt Milia, så hände henne det sprattet att hon blef gammal mamsell. Nå nå, det kan man wäl begripa, att icke blef hon precis sämre för det. Det är bättre att lefwa ogift, än ha en elak man, och jag känner många gamla mamseller, som man just måste innerligen älska och högakta. Men jag kallar det ett spratt, efter som talet går bland ungt folk. Och sannt är det, att nog tänka flickorna mycket på att gifta sig, när de bli stora. Skulle inte Milia ha tänkt på den saken, hon som andra, så hade hon ej förundrat sig, att hon blef utan fästman. Men nu begrep hon ej hur någonting så besynnerligt kunde hända.
Mången lär wäl undra hwad det blef af Emilia och hennes lilla frö. Det skall ni nu få höra. När fröet legat tre månader i krukan, började man se hjertbladen af en liten ljusgrön planta. Strax wände Emilia ett dricksglas upp och ned öfwer den och wårdade den som ett litet barn. Och detta lilla blomsterbarn behöfde ingenting äta, bara dricka, och dricka fick det hwar morgon, ja det allraklaraste källwatten. Om ett halft år blef plantan så stor, att den måste få en större kruka, och efter ytterligare ett helt år war den nära tre alnar hög och då planterades den ute i mjuk trädgårdsmylla nära wägen. Der bygdes ett staket omkring, så länge wexten war ung, och hwar winter måkades mycket snö kring deß rot, för att skydda den mot frost. Så blef om några år af det lilla fula gråa fröet det herrligaste stora träd, såsom man kan se det afbildadt på planchen. Ja det war ett träd, hwars make man här i Finland aldrig sett. Det blef så lummigt och stort, att wäl tjugu gummor kunde sitta och dricka kaffe i deß skugga. Deß wällukt war så stark, att hela nejden doftade deraf, och deß frukt så läcker, att en sådan knappast ses på sjelfwa Kejsarens bord. Märker ni, att den som håller af blommor och träd, hans kärlek löna blommor och träd tusendefallt igen!
Hwad nu Emilia sjelf beträffar, blef hon under wården om sin lilla planta god och kärleksfull äfwen emot menniskor. Hwar morgon och afton bad hon att få blifwa ett Guds barn, och hela dagen arbetade hon. Deraf blef hon glad och god och afhållen af alla menniskor. Jag will ochså tro att hon bra litet tänkte på huru hon skulle få en fästman, men likwäl, när en bra goße bad att få blifwa hennes wän, krusade hon ej mycket med den saken, utan sade strax ja, fast röd war hon ändå om kinderna som ett moget smultron. Och så blefwo de gifta, och eftersom de höllo af hwarandra och fortforo att bedja, arbeta och lefwa rättskaffens, så woro de lyckliga och saknade ej sin tarfliga utkomst med smör och bröd om hwardagarna och stek om söndagen. Ja, när Emilias båda systrar Ilia och Milia efter några år blefwo fattiga och öfwergifna, bjöd hon dem till sig i den lilla stugan, der deras mor bott. Och när Ilia och Milia sågo huru man der lefde gladt och godt under arbete och bön, blefwo de sjelfwa arbetsama och fromma och förundrade sig mycket, att de allt dittills ej förstått, huru man skall finna den sanna lyckan på jorden.
Så gingo åren sakta bort. Ilia, Milia och Emilia blefwo efterhand gamla gummor, som klädde sig i bindmößor och stickade strumpor åt Emilias barn och barnabarn. En dag kom jag gående landswägen framåt till den lilla stugan. Och swalan från Egypti land war död och gamla mormor i stugan war död och Ilia, Milia och Emilia sjelfwa hade blifwit gamla och gråa i hufwudet. Men trädet, som planterades af swalans frö, det war allt lika ungt och grönt, och det doftade så outsägligt ljuft, fast det war om hösten och frukterna glimmade gula som guld mellan löfwen. Då tänkte jag på naturens ewiga ungdom, när allt menskligt åldras och förgås, och på Guds ewiga kärlek, när menskornas sinnen wexla som dagens wind. Och mitt hjerta blef wekt af både sorg och glädje, ty jag tänkte uppå huru detta träd skulle lefwa ännu hundrade år sedan den som planterat det multnat i grafwens gömma, och huru Guds allwisa nåd skulle lefwa ännu mycket längre än detta träd, ja i alla ewigheters ewighet. Det war rätt underligt att tänka derpå, och jag tror att jag gret.
Men de tre gummorna i sina bindmößor sutto der under trädet och drucko kaffe. De winkade mig till sig och jag såg att deras ansigten skeno af fromhet och glad förtröstan. Likasom hade de menat: hwad står du och gråter åt? Skulle wi sörja, tror du, för det wi blifwit gamla och gråa och för att detta träd skall öfwerlefwa oß? Nej nej, wi weta rätt wäl att själens ungdom kan blomstra ochså under gråa hår, när man är from i sitt hjerta och älskar Gud öfwer allting samt dernäst hwarandra inbördes. Då blir man som detta träd: efter hwar winter, när löfwen falla af sorg, kommer en ny wår, då blommorna knoppas i hopp och glädje. Och hwad sen om wi dö? Det är icke wi som dö; det bästa af wårt wäsende lefwer och kan aldrig dö. Ty ochså wår själ är som detta träd: ochså för den följer efter en kort winter en oförgänglig wår!
Wid det jag nu trodde mig läsa detta i gummornas anleten, hörde jag från trädet en sång, likasom af tusen fåglars qwitter. Det är möjligt att den sången icke hade ord, men likwäl förekom det mig så. Jag tyckte mig höra följande lilla wisa sjungas af fåglarnas späda röster: