Jag skulle wäl bra gerna wilja ha en diamant från Sennars berg, sade Ilia med strålande ögon.
Och jag, sade Milia, skulle ingenting hellre önska, än en wacker guldfisk från Nilen.
Och åt mig, du kära swala, åt mig skall du hämta ett litet frö af det träd, der du bor, sade blygsamt Emilia.
Qwirr qwirr! qwittrade swalan och flög sin kos.
Efter den dagen blef höst och regn och slask och bärsyltning och korfstoppning och mycket annat som till hösten hörde. Och derefter blef det winter med snö och is och brasor och sagor och julklappar och snögubbar och kälkbackar samt mycket annat som till wintern hörde. Men derefter blef det åter wår med smältande is och sjungande fåglar och bar mark och små blyga blommor och knoppande träd och kukku i skogarna, med hwad mera som hörde till denna årstid. Den långa wintern hade gått så fort, att hwarochen förundrade sig.
Hände sig så att Ilia, Milia och Emilia åter en wacker morgon i maj sutto på den lilla bänken i farstuqwisten och sade till hwarandra: i dag kommer säkert swalan.
Qwirr qwirr! der war hon redan och satt på åsen och pickade på sitt lilla frö, ty hon hade fått aptit af resan. Strax sprungo alla flickorna upp och kastade åt henne hwar sin slängkyß. Har du med dig hwad du lofwade? frågade de.
Ja waßerra! qwittrade swalan, och i samma ögonblick föll en stor glimmande diamant i Ilias förkläde. Den gången skall man tro hon war qwick att taga lyra. Men diamanten war så stor som den största ärt, deß sken war så bländande, att man knappt kunde se derpå, och det allrawackraste källwatten är icke klarare, än denna dyrbara ädelstens glans. Hwad den kunde wara wärd i pengar, det begrepo sig flickorna ej uppå. Jag tänker de skulle förundrat sig, om de wetat att diamanten skattades i wärde till minst en half million rubel.
Se så, flickor, skrek swalan, hwad stå ni och gapa der! Fort hit med en skål watten för Milias guldfisk. Ni må tro jag haft beswär att föra den så lång wäg i ett litet hopwiket fikonlöf med några wattendroppar uti från oasen Kordofan.
Milia war ej sen att hämta en stor glaskupa, enkom beställd till fiskens boning. Den war bredare nedtill än upptill och hade från botten en inböjning eller ihålighet, hwari man kunde sätta blommor eller till och med en lefwande grönsiska, och det såg för behändigt ut, när fisk och fågel så förliktes under samma tak och grönsiskan pickade med sin lilla näbb efter den blänkande gullfisken, och fisken hwiftade på stjerten och samm undan grönsiskan. Milia war alldeles förtjust, hon tyckte det war bättre att äga ett lefwande guld, än en död ädelsten.